ikkas

Lyssna här på Mona Hammoud, ordförande för LUF så kan ni förstå varför förslaget får kritik, en bit in i radioklippet blir hon själv språktestad. Hon har bott i Sverige i hela sitt liv.

Det här säger hon själv efter intervjun och här finns även andra röster från Folkpartiet som gör sig hörda.

Men vad är det vi skulle vilja med det ett sånt här test i Sverige då?

Det känns ärligt talat som ett ruttet sätt att innesluta och utesluta människor.

SFI skulle kunna göras så himlans myket bättre i stället för att pengarna läggs på något dumt språktest, särskilt när det kommer till klasser för barn och ungdomar som inte verkar ha grund i de riktlinjer och den kursplan som finns för vuxna som går i en SFI-klass. Barnen och ungdomarna kan i många fall slussas vidare i den vanliga skolan relativt snabbt, utan att ha tagit sig vidare och uppnått de mål som finns i kursplanen för SFI, bl.a. utifrån trycket på att nya personer behöver plats i deras SFI-klass. Det blir en ojämn fördelning redan där, en del får lång tid i SFI-klassen medan andra blir mer eller mindre avbrutna i den. Jag har varit ute en halvdag, under min utbildning till lärare våren 08, i en klass för nyanlända barn och ungdomar i Vårgårda-trakterna som tydligen är ett ställe dit många kommer i början. I klassen fanns ungdomar som kommit till Sverige veckan före och de som varit här i strax över ett år och mellan åldrarna sex-tretton år. En väldans härlig blandning med åldrar och där barnen/ungdomarna i flera fall varken förstod läraren eller de övriga klasskompisarna. Något som minst sagt sätter stora krav på den ensamma läraren att undervisa i en sådan klass.

Jag kan säga att jag är väldigt glad att jag inte gick i den klassen, för jag som är svensklärare hade nog kuggat ganska hårt. Det som lärdes ut den dagen var bl.a. ord på ting som fanns i klassrummet, pennvässare, blyerstpenna osv. och dessa klappades i genom för att det skulle höras hur många stavelser det var i ordet. Redan där får jag nog pinsamt nog erkänna att jag skulle kuggat. Jag kan absolut inte klappa i takt till ett ord och höra hur många stavelser det innehåller, jag gör på annat sätt. (Det blir svårt att göra det om man själv råkar klappa en gång för mycket eller lite och på fel ställe). Dessutom, vad är viktigast att lära sig som de allra första orden? Utöver de långa krångliga klassrumsorden tränade samma klass grammatik som inte ens vi som svensklärare gick in i, det var på riktigt hög och krånglig nivå och tillhörde inte de nio ordklasserna som tas upp i intervjun med Mona Hammoud kan jag säga - för dem lärde vi oss och det är de som naturligt tragglas in under ens nio första år i skolan också. Vi frågade läraren om dessa ordklasser hon lärde ut i sin klass och hon hade väl ingen egentlig förklaring till varför, de tränades genom att barnen/ungdomarna fick klassiska "fyller-i-övningar", alltså genom att ord fylldes in i tomma rutor i meningar. Vissa av barnen/ungdomarna i klassen hängde någorlunda med på vad som hände, andra chansade hej vilt på vilket ordet var som skulle petas in - läraren gick i genom på tavlan och frågade, blev både muntligt och skriftligt på så sätt. Jag och mina studiekamrater hade alla väldigt svårt att hänga med i vart denna lärare ville komma och varför hon överhuvudtaget fokuserade på ordklasser som inte lärs ut under varken grundskole- eller gymnasietiden och kunde se att det bara fanns utrymme för "det rätta svaren". Kan tillägga att vi fick bekräftat av vår lärare när vi kom tillbaka till skolan efter vårt besök i den klassen att det ungarna lärde sig snarare var kopplat till vissa högskolestudier när vi gav honom ett ifyllt häfte från den lektion vi varit med på.

Det bör då tilläggas (och till viss del upprepas) att det i denna klass, under den lektionen, satt barn från alla möjliga hörn av världen i klassrummet, mellan sex och tretton år och som varit här väldigt olika lång tid. Tre av barnen, tror de var fjorton stycken, kunde tala samma språk och hjälpa varandra. Den som lärde ut svenska kunde inget annat språk utom engelska och svenska. Ett barn hade märkbar nytta av den engelskan som läraren kunde. Läraren påtalade att alla i klassrummet som var runt nio-tio år och uppåt tydligen redan nu var dömda att misslyckas i skolan för de skulle inte hinna få tillräckliga kunskaper i svenska språket för att klara de internationella proverna i femman. Eller på högstadiet heller för den delen, vilket leder dem direkt till IV på gymnasiet om ens så långt. Läraren där såg det inte som hennes uppdrag eller ens en möjlighet att kunna ge dessa barn någon chans, något hon så klart beklagade - men vad kunde hon göra, menade hon? Och jag kan inte annat än att hålla med henne på sätt och vis, det behövs mer satsningar för barn och ungdomar med annat modersmål än svenska. Samtidigt som att hon skulle kunna göra sin röst hörd. Hon skulle mycket väl kunna tänka om med vad för ord, vilken typ av grammatik och vad för sätt hon använder när hon lär ut och varför. Kanske testa sina vingar och tänka om, tänka nytt.

Det läskiga är att SFI-klasserna för barn/ungdomar inte riktigt faller under någon kursplan, jag tror inte ens att en sådan klass jag var inne i egentligen kallas för SFI men jag har inget annat ord för det. Läraren för klassen sa i alla fall att det inte fanns någon kursplan, det var så olika hur länge barnen/ungdomarna var i klassen och de riktlinjer hon följde var såna hon själv satt upp. Det kan alltså bli väldigt olika med vad som anses vara relevant utifrån vem som undervisar. Alltså, allt från att klappa pennvässare till obegriplig grammatik. Visst, i vilken ordning eller på vilket sätt något lärs ut ser lite olika ut i vanliga skolan, men där följs ändå en kursplan och riktlinjer utifrån den.

Det mest läskiga är att så snart som barnen/ungdomarna anses ha tillräckligt grundläggande kunskaper i svenska språket, eller när någon annan behöver deras plats bättre, så slungas de ut i en passande, vanlig klass och bedöms på samma sätt som alla andra barn - utifrån internationella prov etc. Ingen mellantid, invänjning eller korrigering sker såvitt jag förstod det. Visst, många lärare tar säkerligen naturligt hänsyn till att barnet/ungdomen nyss har kommit in i klassen, inte har språket med sig på samma sätt som en person i samma ålder som bott här hela livet - men alla tar inte den hänsynen. Och även om en lärare tar den hänsynen så är det inte mycket att göra när det kommer ett internationellt prov, det finns kriterier att följa för om eleverna ska bli godkända eller inte som måste följas. Felet är att steget mellan att lära sig grunderna, vilka grunderna nu än anses vara av SFI-läraren (det kan nog variera en del utifrån tycke och smak), och att uppnå betygskriterier etc. är så nära inpå varandra. SFI för barn och unga borde göras om och bli en egen trappa, i stället för att hoppa från ett trappsteg i SFI till ett annat i vanliga skolan och halka efter i och med hoppet. Eller så borde det göras klara direktiv om hänsyn till individen, att även någon som varit här i några månader ska ha en chans att lyckas bli godkända utifrån det de kan. Att ansträngningen faktiskt räknas och viljan att lära och inte bara resultatet, för det är ju det som tanken i våra läroplaner är. Men det verkar inte spela någon roll när det gäller barn/ungdomar som nyligen kommit hit när det kommer till de internationella proven. Även om läraren tar hänsyn på lektionerna och ser ansträngningen så avgör ju dessa test om du kuggar i ämnet eller inte. Någonting behöver ändras. SFI, eller vad det nu kallas, för våra unga behöver som sagt förbättras, få en förlängd arm, kursplan samt att eleverna som påbörjat en termin bör få gå klart åtminstone den utan avbrott och de internationella proven behöver kanske tas ned från sin tron och analyseras.  Jag är lite emot skriftliga mastodontprov, samtidigt som jag ser att det är ett sätt för att upptäcka hur mycket barnet/ungdomen tillgodosett sig. På något sätt måste läraren se det eftersom den ska sätta ett betyg. Jag är i och för sig lite emot betyg också, även om jag ser att de har en vettig funktion. Men det finns flera sätt att visa att man tillgodosett sig något. Samma sätt passar inte alla.

Orimliga språkkrav som ska utläsas av språktester som Mona Hammoud förespråkar men till och med själv kuggar på är definitivt inte lösningen såvida vi inte vill skapa ett ännu mer utmärkande "vi"- och "dom"-samhälle. För vems skull skulle vi ha ett språktest? Blir det bättre för dem som inte når upp till kraven? Löser det något för de som enligt språktestet kan språket? Sedan undrar jag också, utifrån Mona Hammouds resonemang, hur är tanken att de som gör testen ska lära sig språket inför testet? SFI svartmålades ju och det verkade som om hon snarare ville avveckla det än att ta i det med tång. Är det då inte bättre att medge att det är bristfälligt och pinsamt som det ser ut i dag men göra upp en plan och en budget för att utveckla just SFI till något man vill kännas vid i stället för att hänga allt vad det står för? Nej, alltså, en patetisk lösning det här med språktest precis som intervjun med Mona Hammoud. Hon verkar om någon sitta kvar i det där hålet som hon pratar om. Kanske dags för henne att ta sig ur det och ta sig en titt på hur verkligheten ser ut innan hon går med på en intervju i SR och skämmer ut hela sitt parti...