ikkas

Pappa kom hem...
Var är du nu? Kan du komma hem?
Vi behöver dig just nu. Var är du nu?
Kan du komma hem.
Om inte för evigt ändå för en stund.

(Ur Lillemans tragiska låt om sin far - "Vart tog pappa vägen?", en låt jag brukade lyssna på ofta när jag var yngre.)


I dag på dagen är det femton år sedan jag såg min pappa vid liv för sista gången. Femton år. Är det någon som ens fattar hur det är att sakna någon man älskar så lång tid som femton år? Och då dessutom veta att man aldrig någonsin kommer få se denna person igen. Fler bär på liknande minnen, färre är dem än de som slipper bära på såna tunga minnen. (Som tur är). Men min sorg är min. De minnen jag bär med mig, de erfarenheter jag bär på är unika. Det är de som format mig till den jag är i dag. Ett av de minnen jag bär med mig är min pappa - min hjälte när han var vid liv, min bästa vän. Ett annat minne är det när han försvann ur mitt liv - hans tragiska livsöde. Hans arv. Och frågan som säkert en del känner igen. Varför?

Natten till den 29/5 1993 hade jag en mardröm där min pappa väckte oss för sent, spillde ut corn flakes över hela golvet. Satte blöjorna bak och fram på mina systrar och backade bilen hem. I slutet av drömmen hoppade han. Jag vaknade utav att pappa väckte mig ganska bryskt, han hade försovit sig...

Vädret var varmt då för femton år sedan. Som nu ungefär. Jag och mina småsystrar hade en rörig morgon med vår pappa som inte var sig själv. Corn flakes haglade ut över golvet. Stress. Pappa lämnade oss hos vår dagmamma, efter att ha backat halva vägen tillbaka hem för att hämta systrarnas tvillingkärra. Min dagmamma märkte att pappa tog avstånd på ett märkligt vis. Det har slagit mig senare också. Han kom inte in i hallen och sa hej då som han brukade. Han vinkade hastigt genom fönstret bredvid dörren i hallen när han gick mot bilen. Jag vinkade glatt tillbaka. Dagmamman skrattade när hon såg systrarnas blöjor - de var bak och fram. Den stressiga morgonen hade smittat av sig även på dem. Jag gick till skolan en stund senare. Ungefär när klockan ringde in till första lektionen dog min pappa, men det fick jag veta först senare.

På eftermiddagen gick jag till min dagmamma, kanske hade jag följe av några vänner, kanske inte. Jag minns inte. Vet att jag såg fram emot morgondagen, vi skulle ha gammaldags skoltema på självaste Valborg. Min mamma hade sytt en naturbeige-aprikos-randig klänning i fyrtio-femitotals stuk med matchande hårband till. Fröknarna skulle vara stränga. Barnen skulle få skriva med flytande bläck. Hos min dagmamma mötte mamma, mormor och morfar mig. Mamma såg konstig ut i ansiktet, liksom svullen. Hon sa att hon var allergisk. Vi lekte, jag och mina systrar, nere i lekrummet i källaren. Mamma och de andra satt uppe i köket. När vi skulle gå var dagmamman också svullen i ansiktet. Jag visste att något väldigt konstigt hade hänt.

Vi kom hem ganska sent på eftermiddagen. Mormor och morfar satt i soffan. Jag vet inte vad systrarna gjorde. Kanske fick de lägga sig, kanske lekte de på sitt rum. Mamma ville prata med mig på mitt rum. Hon berättade för mig att det hade hänt något hemskt och att det gällde pappa. Det gick ilningar genom min kropp. Han låg väl inte på sjukhus heller? När skulle han komma hem då? Mamma berättade att han inte skulle komma hem. Han hade krockat på väg till jobbet. Jag undrade när vi kunde hälsa på honom. Det var en så hård krock att han inte överlevt berättade mamma då. Pappa levde inte längre. Jag minns att jag inte fann några ord eller känslor heller. Utan pappa fanns inget. Mamma sa att om jag ville så kunde jag få se pappa och säga hej då till honom en sista gång. I så fall skulle det ske dagen därpå. Hon berättade att jag i så fall skulle missa den roliga dagen med gammeldags skoltema. Jag ville se pappa. Mamma sa att hon sett honom under dagen, att det såg ut som om han sov - han var inte läskig utan fin. Det visste jag väl att han var. Den kvällen åt vi pizza med mormor och morfar.

Min gammeldags klänning som mamma sytt åt mig hängde vackert i garderoben dagen därpå. Jag tror att jag använt den kanske en gång, men inte under den dag som den var sydd till. Under förmiddagen åkte mamma, min morbror och hans sambo till sjukhuset där min pappa fanns. Jag fick träffa en kurator innan jag skulle in till pappa. Jag kände igen honom, han var pappa till en av mina skolkamrater. Han pratade med mig om pappa. Han berättade vad som verkligen hänt med honom. Pappa hade inte alls krockat. Mamma hade fått rådet att ljuga för mig, eftersom pappas död kunde vara komplicerad för en åttaåring att förstå. Det kunde bli alltför många jobbiga frågor att svara på för mamma. Pappa hade själv valt att dö. Han hade hoppat. Hoppat från en bro. Död innan han ens tog i marken. Landat i vägrenen till E45, mitt emellan de två körfälten. Sextio meter hade han fallit. Ingenting hade kunnat stoppa honom sa kuratorn. Efter att ha pratat ett tag blev det dags att träffa pappa. Vi gick i genom låsta dörrar. Kom in i ett rum där någon låg. Jag hajade till och var på väg att vända eller gå in i nästa rum. Kände först inte igen den människa som låg i rummet, med solljuset spelandes i rummet och med det bakåtlutade huvud som personen hade så såg det ut som om det var en gammal gråhårig dam som låg där tyckte jag vid första anblick. Men det var pappa, det tog inte många sekunder innan jag insåg det. Gråhårig var han inte heller, inte så värst i alla fall, mer än de grå hår som man nu såg - de som brukade vara dolda då han inte låg bakåt med huvudet så att håret föll på ett sådant sätt som det gjorde då. Jag satte mig på en stol nära honom. Han hade på sig den skjorta som jag tyckte var hans finaste tröja. En blå-grön-rosa-randig flanellskjorta. Ett par jeans (som alltid) och ett bälte med arbetets logga på. Jag höll hans hand i min. Den var iskall. Jag klappade honom i hans virvlar i håret och på hans kind - lite stickig men ändå rätt nyrakad. Så fin han var och kall, men absolut inte läskig. Han luktade inte som han brukade. Han luktade alldeles för mycket sjukhus - kliniskt rent. Inget gott rakvatten som han brukade. Min morbrors sambo grät högljutt. Vänstra sidan av pappas ansikte var ganska svullet och blått. Det var den sidan han landat på. Jag satt på hans högra sida som såg ut som vanligt. Jag pratade med mamma om honom. Även till honom. Någon gång skulle vi ju ses igen. Jag gav honom en påskteckning som jag ritat. Den skulle ligga i kistan med honom. Det var en otroligt varm dag, sommarvärme som nu. Jag fick ett par hårspännen av min morbrors fru. På natten sov jag bredvid mamma i dubbelsängen. Hon ville att jag skulle sova där. Jag sov på pappas sida, kände hans rakvattensdoft. Somnade nog egentligen ganska gott där. Hade hans morgonrock i min egen säng under många år efter dess, den luktade av hans goda rakvatten den också. Jag var van vid att pappa alltid låg bredvid mig i sängen innan jag somnade, han berättade historier, vi talade om dagen och skojade. Morgonrocken blev ett fattigt substitut för det.

Pappas begravning i maj var vacker. Det var så mycket folk att kapellet var överfyllt. Folk stod upp halvvägs ut genom porten. Det var väldigt vackert väder denna dag också, varmare än då han dog. Prästen pratade fint. Jag hade en färglad, somrig, blommig klänning på mig - pappa hade velat ha det så sa mamma. Farmor satt på min vänstra sida och grät väldigt mycket, gav mig servetter. Jag tror aldrig att jag sett henne gråta förrän då. Mamma satt på min högra sida. Hon grät också. Jag grät inte. Jag kramade servetterna i min hand. Det var svettigt och varmt. Jag kände mig konstig som inte grät, jag saknade ju faktiskt pappa. Såg en rad personer bakom mig som inte grät heller, det var mina fyra tjejkusiner på mammas sida och deras föräldrar. Vinkade åt dem. Kistan bars ut för att jordfästas. Jag och mamma och kanske några fler kastade ned rosor på kistan. Mina systrar var inte där, de var hos dagmamman. Kastade rosor för dem med. Vi fikade hemma efter begravningen.

Några veckor senare bodde vi inte i den lägenhet som pappa i stora drag renoverat och satt sin prägel på. Vi hade redan innan pappas död varit på väg att flytta till hans mormors hus i Älvängen. Dit kom vi aldrig. I stället blev det en lägenhet i samma ort som vi redan bodde i, Surte. Husvagnen som pappa älskade såldes. Båtstugan vid Göta Älv som gått i arv på pappas sida gavs bort till en av hans vänner (som de första åren inte alls skötte den). Livet tog en helt ny vändning. Inget blev någonsin som förr...

Femton år har gått. Dagen till ära bär jag en färglad, somrig klänning som en clown nog hade blivit avundsjuk på. Den muntrar upp mig, gör dagen roligare än vad den är. Jag har gråtit många gånger över min pappa och min saknad av honom efter begravningen och den första kritiska tiden. Livet har fortsatt. Aldrig mer ens liknat det som en gång var. Många bördor vi gått i genom under åren som gått, mer på egen hand än som familj. Alla hade sin sorg. Sorg, frustration, våld och ilska. Familjen splittrades helt. Men jag och mina systrar har varandra. Vi har insett det mer och mer. Livet ser annorlunda ut i dag än vad det gjorde för femton år sedan. Men det är värt att leva det så vackert som det bara går ändå. Så länge vi bara har varandra, jag och mina syskon. Sorgen finns där alltid, mer eller mindre. Men ett öppet, blödande sår har blivit ett ärr. Sorgen går att hantera. Men ett ärr kan lätt fläkas upp och bli ett blödande sår igen. Men det är okej. Sorgen är sådan. Såret läker åter igen, det går snabbare än vad det gjorde första gången, livet blir åter glatt och kan levas till fullo. Något som dock ännu är bestående är frågan som aldrig kommer besvaras. Varför? Spekulationer, tankar, känslor kring vad som låg bakom det tragiska livsöde som pappa valde. Men inget riktigt svar. Frågan är en del i såret som blivit ett ärr, som kan bli ett sår för att sedan bli ett ärr igen. Den går att hantera även den, dyker upp mer sällan nu än då.

Jag har aldrig varit arg på pappa för det han gjort. Älskar honom för mycket för det tror jag. Livet är dessutom för kort för att slösa bort på att vara arg. Tycker dock att pappas val är tragiskt. Skulle ha velat att han fanns vid min sida så som han alltid gjorde då han levde. Att han stöttade mig, sa att han var stolt över mig och att han fick se mig och systrarna växa upp. Jag hade velat ha honom med mig i mitt liv då jag tog studenten, köpte lägenhet och när jag väl skaffar barn, gifter mig, när jag tar min lärarexamen. Att han "godkänt" min fästman. Jag hade velat fira "Fars dag" och kunnat ge min pappa annat än egenmålade glasburkar, teckningar och dylikt. Jag hade velat fira hans fyrtiorsdag för tolv år sedan och hans femtioårs dag som skulle varit för två år sedan. Somliga saker är kanske petitesser, så vardagligt, inte så stora krav på tillvaron kanske - men ändå så oerhört avgörande och för mig viktigt. Det gör ont att inte ha pappa här. Även om de erfarenheter och minnen jag bär med mig efter min pappas död oftast går att likna vid ett ärr numera....