ikkas

Min lille gosgris, Rasmus, hoppade/trillade ut genom ett fönster som stod lite för mkt på glänt över natten i söndags. När jag vaknade kände jag att han inte var inomhus, fick nästan panik direkt och bara visste att han var borta. Duschade, lockade på katten och märkte att Olivia också var stressad. Sedan var det bara att ge sig ut och leta, leta, leta. Lockade lite inomhus då och då, men visste att det skulle vara lönlöst. Fick ut Mannen också. Vi letade och sprang i tvättstugan omvartannat. Ingen Rasmus någonstans. Jag var ute med Olivia, hon var livrädd och skrek, bar henne mest och vi kollade efter Rasmus. Han är ännu räddare än Olivia så jag tänkte att om han hör henne så kommer han säkert fram. Frågade grannar i huslängan bredvid. Ingen liten hankatt, nej. Det visste jag egentligen. Rasmus är för skraj, han skulle aldrig visa sig för någon. Ett scenario från förr spelades upp. Sommaren 2002 då min vackra hankatt Charlie sprang bort när jag var bortrest. Han hade fått en medicinkur och skulle vara hos några vänner till familjen eftersom min mamma inte hanterade att ge honom medicinen men väninnan gjorde det och jag gjorde det. När jag åkt så stack han ut i skogen och försökte ta sig hem. Livrädd, randig och liten och söt, precis som Rasmus. Nästan en månad senare hittades han i skogen, satt och skrek i ett träd, han hade halsband med telefonnr på och min mamma ringdes dit. När mamma kom dit skrek han ännu, han var liten, mager, hade massor med fästingar och dog på platsen. Endast tre år gammal och kämpat mot rädsla, regn (regnigaste sommaren ever), en allergi som han behövt medicin mot (han var troligen pollenallergiker - det var det han fick medicin mot), hunger osv. osv i. Jag kunde verkligen känna det scenariot i söndags - ville inte behöva gå i genom det igen. På fredag åker vi till Italien, jag kunde känna smärtan i att åka i väg från ännu en hjälplös liten kattkille. Jag visste redan då att jag aldrig skulle kunna åka om inte herrn hittades och kom hem....
Jag hade inte fixat det, har inte helt kommit över att jag inte kunde vara där och leta efter Charlie när han stack. Det hade inte blivit någon smekmånad som vår Italien-resa är tänkt att vara...

Min man och jag var ute och letade runt 18-tiden på söndagen. Jag ringde till honom då vi var på olika ställen, han trodde att han hörde något och vi la på. Jag blev överlycklig, han ringde dock tillbaka och sa att det var något annat. En liten stund senare ringde han dock igen och behövde bara säga tre ord - "Jag har honom" - innan jag bröt ihop och rusade hemåt. Pussade, pussade, pussade på den lille rädde katten och tackade gudarna många gånger om och om igen. Inga fönster får stå på någon stor glänt om inte vi sitter bredvid och kan lyfta ned nyfiken katt därifrån, men måste varit ett fönster som vi missat över natten. Det räckte. Rasmus är småklumpig också så han har säkert trillat ut. Han satt i ett ventil-rör utan galler i vårt hus. Så han var inte så långt bort. Kan hända att han kurat i några buskar och sedan tagit sig in där, eller så var han där hela tiden. Jag är så glad att han är hemma bara. Att han är trygg, gosig och kärleksfull som vanligt även om han varit lite smått orolig och sovit lite hackigt sen i söndags (rycker mer än vanligt i kroppen på honom när han sover). Olivia är också lugn och nöjd, de har inte lämnat varandras sida många minuter sedan i söndags....

Tack och lov för att allting blev bra!

Nu kan vi få en härlig smekmånad!

Läs mer om den på www.hemligblivandebrud.blogg.se