ikkas

Mer helhjärtat de senaste dagarna...

Publicerad 2009-03-27 22:26:00 i Bla Bla Bla...,

Jag tror att mitt senaste inlägg här och att jag fick pratat med ena chefen etc. gjorde underverk på en del plan. Jag har känt mig mycket bättre till mods, hade någon dag eller sådär runt då samtalet var som kändes helt värdelös. Det var så jobbigt. Men sedan har jag mått otroligt bra. Jag har orkat hela vägen. Varit den jag vet att jag är, bara jag mår bättre än vad jag gjort det senaste. Det har alltså släppt en hel del, det känns inte lika halvhjärtat nu som det gjort innan. Jag älskar ju verkligen mitt jobb och nu syns det mer än vad det gjort innan.  Har orkat göra saker mer helhjärtat de senaste dagarna. Det känns skönt...
Jag tänker så många positiva tankar jag bara kan...

Jag arbetade sent i dag. Åkte mot Allum vid sjuttontrettio när jag slutade och fick inhandlat en present till bästa killkompisens tjej som fyllt tjugofem år i veckan. Jag ska på fest för henne i morgon - himla trevligt, ser fram emot det!
Efter turen till Allum har jag röjt lite i köket, lagat mat, sjunkit ned i soffan och glott på TV - en väldigt lugn kväll än så länge. Det är precis vad jag behöver i dag känner jag.

I går var jag och en kollega i skogen med en grupp barn. Det var den första turen för den här terminen, innan har det varit lite väl kallt eller så har skogen varit mer ett lerhål än något annat. Men i går var det perfekt - vårsolen lös skönt på oss och vi kunde njuta av kojbygge, fruktstund på mjuk mossa, utforskning av ev. igelkottside. Fullt upp! Tur var det att vi tog den där härliga turen i går, i dag var marken täckt av snö igen. Snö av den blaskigaste och slaskigaste sorten. Den lekte vi i på gården och det var helt okej, men en skogstur hade inte alls varit lika mysig i dag som i går.
Efter jobbet i går så tog jag mig an ett spinningpass, det tredje för veckan - försöker köra tre gånger per vecka. Efter träningen bakade jag nötchokladrutor utan nötter - chokladrutor alltså - som jag bjöd mina kollegor på i dag. Vi har fika på fredagar som vi turas om att bjuda på. I dag var det min tur för första gången och mitt fika var uppskattat - trevligt, trevligt. Särskilt som jag stod gäspandes i gårkväll runt tjugo-tjugoettiden och tillverkade kakorna...

Pälskling arbetar sent i dag, han är hemma först efter midnatt någon gång. Jag saknar honom, ska nog försöka vara vaken tills han kommer hem så jag kan få krama lite på honom innan jag lägger mig. Det är tufft att vi går om varandra så som vi gör när han arbetar sent. Jag drar mig alltid för att gå och lägga mig, vill inte vara själv när jag ska sova. Men nu när jag jobbar somnar jag ändå ganska lätt, även ifall själva grejen med att lägga sig i en kall säng helt själv är jävligt tråkigt. Tur att det finns helger och fredagar då jag i "värsta" fall kan vara vaken tills Pälskling kommer hem, så som jag tänkt i dag, allt för att hinna med att få lite love...

Halvhjärtat...

Publicerad 2009-03-23 22:18:00 i Bla Bla Bla...,

Det är så som det mesta jag gör numera känns. Jag försöker helhjärtat med allting, men kommer bara halva vägen fram. Jag är så grymt trött, orkeslös och smådeppig. Varvat med att jag nästa dag är sprudlande, på topp och älskar hela världen. En enda berg- och dalbana helt klart. Melankoli blandat med "superpositivtitet". Jag hade ett "nyanställdmöte" med min ena chef som känt av läget och som sett att något var jobbigt för mig. Känt av att jag inte hade glöd hela vägen fram. Jag berättade lite kort om de senaste åren, kunde inte hålla mig från att böla en skvätt - helt oväntat med tanke på att jag inte är någon "cry baby". Men hon sa att hon även sett mig väldigt aktiv och i gång med barnen (exemplet hon gav var när hon sett mig liggandes på marken tillsammans med en hög ungar på jakt efter ett nytt sovställe till en nyckelpiga) vilket är den uppfattning hon har om mig, blandat med att hon sett mig vara mer passiv (ha en mer observerande roll en bit ifrån barnen) och därför börjat undra över om något är jobbigt för mig.  Hon har inte helt fått ihop bilden liksom, sett två väldigt olika sidor av mig. Och det stämmer ju, jag har varit rätt upp och ned - har inte orkat riktigt hela vägen. Det har varit en omställning från skola till arbete, jag är matt på ett annat sätt. Har dessutom varit så himlans mycket de senaste åren och jag har liksom inte fått någon riktig paus eller ordentligt kunnat andas ut. Nu är det ju lugnare på vissa sätt runt mina systrar, samtidigt som det är nya grejer som ligger och pyser med dem som skapar en del funderingar, oro och tankar i mig. Samtidigt som jag inte längre känner att jag varken vill, orkar eller helt behöver ta lika mycket ansvar nu som jag tidigare gjort gällande mina syskon. Vilket på många sätt och vis är tur.  Jag trivs dessutom hur bra som helst med mitt jobb och med min träning - båda sakerna lyfter mig något otroligt. Men melankolin är hela tiden runt knuten just nu. Jag är utpumpad på vissa plan, hade behövt mina fyra veckor semester redan nu och det till ett varmt, soligt ställe där det helt enkelt inte går att ens fundera på några problem eller jobbigheter. Om något sådant ställe existerar. Det känns i alla fall bra att ena chefen har lite koll på läget, att hon såg att något inte stod helt rätt till med mig och den upplevelse hon nu har av mig då...

Det har varit en lång och tuff dag, jag tog mig samman efter mötet med chefen och gick ut och byggde en sandtårta med några barn samt grävde en djup grop i sanden med ett par andra barn. Jag vill och försöker göra allting helhjärtat under en jobbdag, men det håller inte hela tiden så klart - gäller att ta vara på när det gör det just nu.  Jag ser alltid till att bemöta barnen väl, prata massor med dem, berömma dem och visa att jag tycker om dem - oavsett vad för slags dag jag har. Just nu är det lite tyngre och jag känner mig rätt tom både på kraft och rent allmänt. Jag är glad att jag åtminstone älskar mitt jobb, alla barnen, stället jag hamnat på, personalen och cheferna. Annars hade kampen om att vara en god förskollärare varit mycket tuffare. Försöker använda de dagar då jag tar en mer passiv roll till observervationer av barnen och spana in vad de intresserar sig för, hur de leker, samtala med dem osv. för att på så sätt lära känna dem mer även ifall jag inte hela den dagen orkar hålla gnistan uppe. Men det känns ändå lite som att gå ur striden som förlorare vissa dagar, jag vill ju så himla mycket! Det kändes på sätt och vis sorgligt att det var något som chefen sett, jag önskar ju att det inte skulle märkas alls på jobbet dagar när jag mår mindre bra, men samtidigt kändes det skönt och tryggt att hon sett mig. Hon pratade om mig inför hösten. Hon tror på mig och har sett mig som en god pedagog. Nu har hon förståelse för att det stundtals är lite tuffa perioder för mig. Det känns tryggt och bra. Dåliga dagar visar ju på mänsklighet, det sa även min chef, alla människor har det någon gång. Det känns dock tungt att jag haft en hel del halvhjärtade dagar under mina två månader på jobbet.  Det är ju inte den starten man vill ha, det har varit så många nya grejer nu det senaste att jag inte helt orkat bara. Hoppas och arbetar på en vändning.

Kan ju säga att jag kunde gjort ett snyggare avslut efter arbetet och träningen i dag - min hemkomst blev minst sagt rörig. När jag satt på bussen hem och kände efter nycklarna i väskan upptäckte jag att de inte fanns där. Jag mindes att jag packat min träningsväska i går, sedan åkt och handlat med Pälskling som då tog mina nycklar, fick tillbaka dem hemma igen och la dem i min handväska. I morse var Pälskling hemma när jag gick, jag låste inte dörren, tog min träningsväska och gick. Kvar i hallen låg alltså handväskan med mina nycklar. Pälskling låste dörren när han gick i morse och ja - där var det gå upplagt för att de skulle gå som det gick. Ringde Pälskling lite innan tjugo, kände att jag inte var långt ifrån att börja gråta - ville bara komma hem efter dagen som gått. Satt då svettig, smått kall efter att ha gått från gymmet till bussen, trött och medveten om att Pälskling inte skulle vara hemma förrän strax innan ett i natt. Pälskling hade ingen möjlighet att åka ifrån jobbet, var ensam på sitt skift, men han kom på att vår fastighetsskötare (eller vad han nu ska kallas) hade vår extranyckel eftersom den behövdes när det kom en sotare i höstas. Så jag travade över till huset bredvid vårt där han bor, han var inte hemma men hans fru letade fram en huvudnyckel som förhoppningsvis skulle fungera till vår dörr (den fungerar tydligen inte till alla låsen i fastigheten). Det gjorde den som tur var, jag kom in och fick hämtat mina nycklar och lämnat över huvudnyckeln igen. Ringde Pälskling när jag kommit in i hallen, skyndade in i duschen, darrig och svettig. Grinade en skvätt, samlade mig och har nu bestämt mig för att härifrån borde det bara kunna bli bättre...

Saknad av honom med stort "H"...

Publicerad 2009-03-19 21:31:25 i Bla Bla Bla...,

Vissa kvällar är bara så oerhört tunga och trista. Pälskling jobbar sent pass och har gjort det en hel del det senaste. Har inte pratat med honom ansikte till ansikte på ett par dagar, det räcker för att det ska kännas tomt. Saknaden av honom med stort "H" är enorm många av de kvällar som han jobbar sent. Mitt i det här får jag i kväll nästan lite skuldkänslor över att önska att han var hemma med tanke på att han i går fick veta att han har förlorat sitt fasta jobb. Tids nog kanske han i värsta fall kommer spendera en hel del tid här hemma. Men jag kan ändå inte låta bli. Vissa kvällar gör det ont i hela mig. Vill ringa honom hela tiden, men gör det inte så klart,  vill bara få höra honom prata eller till och med för att bara höra honom andas. Känner mig besatt vissa kvällar, det är sjukt vad jag kan sakna honom. Ändå har vi varit ihop i över sju år och vi har bott tillsammans i snart sex år av dessa sju. Jag har stundtals dessa år längtat efter att bara få vara för mig själv, att han ska hitta på något med vänner eller jobba - det är härligt med lite utrymme för sig själv hemma. Men sedan han började jobba på det företag han är på just nu så har den längtan blivit mindre och mindre. Längtar i stället efter att få se honom hemma lite oftare. Jag vill absolut inte ha så många ensamma kvällar som jag har nu, att behöva lägga sig själv när ingen annan är hemma känns så sorgligt och jobbigt. Det är ironiskt det där, alltid vill man ha det som man inte har...

Jag har trots allt jobbat tills sexton i dag och sedan varit på familjeterapi med båda mina systrar tills artontrettio, var hemma först strax före tjugo. Jag har inte varit ensam här hemma så länge med andra ord. Men själva ensamheten är inte heller problemet. Det är bara honom jag längtar efter och vill träffa i kväll, mår inte dåligt av själva ensamheten på så vis att jag vill panikringa någon vän eller åka hem till någon. Jag vill vara här hemma, mysa i mitt nattlinne som jag gjort hela dagen, (pyjamasparty på jobbet i dag - åkte buss och var på terapi i nattlinnet också, det ser inte alltför "nattigt" ut så det funkade), och krama på min babe. På sätt och vis är det skönt att känna så här, det är ju ett tecken på en grymt stark kärlek även efter mer än sju års förhållande. Samtidigt är just de här kvällarna extremt jobbiga. Jag vet ju att jag troligen inte träffar Pälskling förrän i morgonkväll. Han är ledig då, jag jobbar till sexton och tränar efter det. En del veckor är oändligt långa ur vissa synvinklar, även om de rusar förbi...

Om

Min profilbild

Ikka

Hej! Jag skriver om ditt och datt - eller kanske snarare om mitt och katt, för att vara mer specifik. Den här bloggen handlar om min tid på jorden, om allt mellan himmel och hav. Katter, trädgård, husliv och en salig blandning med sånt jag känner för att berätta om. Välkomna till mig!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela