ikkas

Tomhet - överfullhet....same,same but different?

Publicerad 2010-11-13 13:56:37 i Bla Bla Bla...,

Känner mig rätt tom. Konstigt nog.

Det är så mkt nu att jag inte vet helt vad jag känner.
Eller jag känner så många känslor varje dag att jaaa...tom är jag inte, men alla känslorna gör att jag inte orkar helt och fullt ut känna eller vara, därför blir det mer att tomheten är det som känns...även om det egentligen är överfullhet som jag borde känna...eller det kanske det är?...
Oro känner jag främst, men sedan sorg, glädje (svischar snabbt förbi just nu dock), styrka, utanförskap, tillhörighet, svaghet, tillgivenhet, uppgivenhet, kärlek, hat, hjälplöshet, omsorg, empati, egocentrisk....allt i en enda röra....
Vi var hos farmor i går, hon kändes lite tröttare och virrigare då än dagen innan - hon var inte riktigt farmor. Men njurvärdena var tydligen bättre och personalen hade tvingat upp henne på förmiddagen så hon fick gått några stapplande steg med hjälp av någon. När vi satt där en stund på dagen så sov hon mest. Vi gick tillbaka på kvällen, då var hon piggare och hade fått ätit lite. Faster, farfar och två kusiner dök också upp. Vi blev rätt många där, lite bökigt. Men vi har nog alla varit oroliga och känt att vi vill vara där hos henne. Nu de första dagarna har vi krockat lite med varandra, fast i förrgår när min farbror och farfar kom så gick jag och syrran i från farmor en kvart efter att de kommit.
Min farbror ringde dock mig i gårkväll och var irriterad. Han ville peka på att det blev jobbigt när vi, (jag och systrarna), var där och sprang hela tiden. Vi har ju inte suttit hos farmor mer än någon timma eller en och en halv i sträck, sedan har vi gått till min syster, i torsdags gick jag vägen om farmor när vi skulle lämna sjukhuset också men hon sov så jag klappade henne på handen och gick lika fort igen. Farmor påpekade dessutom i torsdags att om hon får ligga på det där stället blir hon nog galen, vi, (jag och mina systrar), lovade att hon inte bara skulle få ligga där utan att vi skulle sysselsätta henne och hälsa på henne. Hon blev glad då.
Min farbror ville ha en dag själv med farmor och farfar i dag och att faster fick en dag i morgon med farfar och farmor. Det ville han att vi respekterade och självklart gör vi det, förstår honom i att han vill ha egentid med sin mamma - och att min faster också vill det så klart. Inget varken jag eller systrarna tar illa upp för. Däremot kan jag inte se varför han irriterar sig på att vi kommer dit annars, han hade ju kunnat föreslå att vi pratade och avlöste varandra lite, att när han kom upp så behöver inte vi vara där då eller att vi har gått en-två timmar före någon annan kommer så farmor hinner vila etc. Han tyckte att vi inte behövde vara där och springa eller kunde inte förstå det då vi inte haft så mkt kontakt med farmor det sista åren när hon nu varit hemma. Blev jätteledsen när han sa så, brukar i andra fall kunna säga i från och ta såna där dumma saker på ett bra sätt ändå, men inte när det gäller honom. Han är så hård och klumpig i sina ord många gånger och inte alls eftertänksam. Jag förstår att han är ledsen och orolig själv och jag tycker om honom, men i bland har jag så svårt att ta honom och att han måste spela över på det sättet han gör och slänga ur sig så dumma grejer. Han beter sig som en trotsig unge stundtals. Jag har ju pratat mer med farmor än vad han själv gör, så det kändes ju snarare som att han ville lägga över sina egna skuldkänslor på mig. Det skulle jag dock aldrig mula i hans ansikte. Jag och mina systrar har ju varit igenom ett helvete en längre period, från det att vår pappa dog egentligen. Men sedan nu de sista fyra åren då vi har fått reda upp en massa saker och försöka hjälpa varandra och stötta varandra så gott det går. Vi har haft fullt upp i det och inte kunnat dela med oss av det till några andra än de närmast inblandade. Yngsta syrran har flackat runt överallt och ingenstans, äldsta syrran har flyttat in i en fosterfamilj  efter att båda ha bott hos mig och min darling och jaa...villa upp och ned har det varit i våra liv.
Jag har inte velat oroa farmor allt för mkt, har dragit vita lögner bara låtit henne veta det nödvändigaste. Men hur vi verkligen mår och alla saker in på detalj har jag inte kunnat ta med henne. Det är mig hon ringer, (eller jag ringer henne), för att uppdatera om syskonen och mig själv samt om faster och farbror. Hon har alltid kunnat läsa mig som en öppen bok, känns det som. Hon och farfar hade mig under min första två levnadsår när min mamma och pappa jobbade och jag har alltid känt en speciell kärlek till båda dem. Jag vet att de känner så för mig med, de har alltid varit måna om att se till att jag på flera sätt har det bra. Jag har dock känt att jag fått ljuga de sista åren, för att inte oroa dem alltför mkt med allt. Dumt egentligen men samtidigt nödvändigt faktiskt. Allt har jag inte ens fått lov att berätta, lagmässigt sett. Varje gång vi pratat har jag föreslagit någon dag att komma upp ändå, även i fall jag vet att det innebär några små vita lögner när vi pratar med varandra och även om jag vet att farmor kanske genomskådar det hela men låter det passera. Hon har dock känt sig för klen och själv dragit vita lögner i sin tur, att hon ska ut eller att det kommer folk eller att hon är lite krasslig och behöver vila några dagar - det sistnämnda är i och för sig helt sant men inget hon blir frisk av att vila några dagar för. Hon har rökt hela sitt liv och lungorna är trasiga på henne. Det är ju en stor anledning till att hon ligger där hon är nu. Trots vissa vita lögner och att vi inte kunnat ses så mkt de senaste åren så känns hon ändå väldigt nära och jag vill till varje pris fortsätta ha henne som en stor och värdefull del i mitt liv, det har hon alltid varit. Även om vi inte synts så mkt det sista, vi har ju ändå hörts och haft förhållandevis bra koll på varandra med undantag för vissa delar i mitt och systrarnas liv....
Min mamma har ju i många år hållit mina småsyrror från pappas släkt, det vet ju alla våra släktingar på den sidan om, att fälla en så klumpig kommentar som min kära farbror gjorde i går med de korten på bordet gör det hela än mer ledsamt och obegripligt faktiskt. Konstigt att det känns tufft för mina systrar att höra av sig och umgås med den sidan av släkten när de bara känner de släktingarna från när de var små och inte efter dess egentligen. Det är ju något som får arbetas upp om det finns intresse för det från alla håll. Jag har ju umgåtts och haft kontakt med farmor och farfar och träffat de andra släktingarna där samt haft någorlunda kontakt med faster också. Men inte de sista åren eftersom jag och systrarna har haft så fullt upp med allt kaos som varit runt oss och vår nämsta familj. Jättemärkligt och klumpigt att fälla såna där dumma kommentarer, särskilt när de egna skuldkänslorna lyser igenom. Jag tycker om min farbror, jag vet att han egentligen inte menar det hela så illa - eller jag hoppas att han inte gör det i vilket fall som - men jag gillar inte hans sätt att häva ur sig saker på. Det skadar den han häver ur sig det till och det skadar honom själv och den relation han har med personen han "bajsar ur sig" kommentarer till. Onödigt. Särskilt i en tid där vi alla är ledsna och oroliga. Det går inte att mäta vem som är mest ledsen eller vem det här berör mest, sorg är sorg och vi alla reagerar olika på den. Hans sätt är kanske visserligen att få slänga ur sig saker till mig, fast köper ändå inte helt det. Han är vuxen och vi känner inte varandra jätteväl även om jag är hans storebrors dotter, han borde tänka sig lite för ändå eftersom han inte vet hur jag tar hans resonemang. Jag blev och är jätteledsen, även om jag vet om att han troligen inte menar det hela så hårt som han säger det. Onödigt var ordet som sagt.
Vi borde alla fokusera på att stötta varandra och ge varandra tid och plats i det här.
Att vi råkat krocka lite nu de första dagarna och varit där på samma tid är ju inte så konstigt, vi är nog alla oroliga och ledsna som sagt. Pratade med min faster om det här och hon sa det så vettigt, ingen kan bestämma över hur den andre ska göra det är ju bara man själv som vet hur man vill göra. Men att vi ändå kan uppdatera varandra när vi varit hos farmor över sms, eller om någon ringer efter ronden så kan den sms:a/ringa och berätta vad som sagts. Det var konstruktivt och bra. Likväl som att vi är lite restriktiva med att komma samtidigt, att vi kan se till så att alla kan få lite egentid. Ingen behöver ju vaka över henne ännu, fast faster sa att det är ju något som kan ändras snabbt å andra sidan - däremot behöver ju farmor sällskap och det kan vi ju som sagt se till att hon får utan att vara där samtidigt många personer. Det var ju ett bra sätt att säga det hela på och resonera. Min faster och farbror är väldigt olika varandra. Jag tycker om dem båda, men gillar fasters sätt att resonera bättre än farbrors "sopkastning"....
Skulle gärna vara hos min farmor en stund i dag. Jag blir mer orolig när jag inte fått se hur hon ser ut, om hon förändrats. Vill inte vaka hos henne, bara stämma av läget. Det sa jag till min faster också, för hon sa att jag ju via min yngsta syster som är på samma sjukhus kan kolla av hur det var med farmor för hon hade ju lätt att smita in. Fast vet inte om syrran får gå hur som helst själv eller om hon orkar det. Faster menade att det kunde vara segt att åka genom hela stan för att bara kolla läget, jag sa att för mig är det inte det. Jag kan ju gå till syrran, mamma eller hitta på något annat också. Så är det någon dag då någon annan tänkt sitta där länge har jag inget emot att bara ta en kortare tur till farmor, det tyckte ju inte faster var något att diskutera om heller utan självklart att jag kan göra det. Sa att varken jag eller systrarna vill känna att vi är i vägen på något sätt utan vi vill också kunna vara hos farmor, inget märkligt med det. Tur jag har faster i de här lägena...;)
Usch, vilket inlägg. Men det är skönt att bara själv få häva ur sig lite också och skriva. Jag gör det inte i någons öra, det är skillnaden.  Och jag tänker på omständigheterna runt omkring dessutom, både från mitt och systrarnas håll och från farbrors håll - även om jag inte förstår mig på honom riktigt i en del sammanhang. Visst, folk kanske läser här - kanske någon vet vem just min farbror är också, men de som bara ströläser här har ju ingen aning. Kanske borde jag säga det till min farbror, kanske gör jag det också. Inte just nu bara, inte mitt i det här med farmor.  Det är inte rätt tid helt enkelt, även om min farbror säkerligen skulle behöva höra att man inte kan slänga ur sig saker och ting hur som helst utan kan välja sina ord och försöka behärska sig även om man är orolig och ledsen. Vi är alla labila nu och jag har mitt sätt att ta det hela på. Jag kan skriva av mig lite och låta den mesta skiten stanna här. Inget inlägg för någon annan att bry sig om egentligen. Bara en bearbetning för egen del.
Bajs och hej.

Hänt i tragiska veckan....

Publicerad 2010-11-12 09:37:40 i Bla Bla Bla...,

Jag känner att jag inte har så mkt tid till att skriva på den här bloggen, eller inspiration för den delen. Men den får ändå vara kvar för den gör sitt syfte för mig ändå när det verkligen kniper och jag behöver skriva av mig lite...
I dag är en sådan dag....
Det har hänt oerhört mkt i mitt liv den senaste veckan.
I tisdags fick jag besked om att jag kommer bli förflyttad från min kära avdelning och goa barn + kollegor till ett helt annat hus inom samma rektorsområde som det jag är inom nu. Anledningen är att det huset jag ska till saknar 100% och det hus jag är på behöver få bort 40% så någon som arbetar 60% ska få min nuvarande plats. Känns ju sådär om jag ska vara ärlig. De barn jag följt i snart två år och som ska börja skolan i juni får jag inte längre avrunda och avsluta med, det blir ett tack och hej mitt i terminen. Känns skit. Känns som att lämna walkover när jag har guldläge. Jag och kollegorna har under terminen lagt ned väldigt mkt jobb på att arbeta fram teamplan, tema, ett genusprojekt, dokumentation osv. osv. osv. Det sitter nu och skeppet flyter, bara att utveckla i massor. Men helt plötsligt får inte jag längre vara med i det vi har byggt upp utan ska börja på ny kula och börja om och fundera, diskutera och jaa. Hade det varit i augusti nästa år hade det känts mer naturligt. Men som det är nu känns det bara jobbigt att behöva börja med typ samma sak när man sedan ett par veckor tillbaka börjat arbeta med det vi i arbetslaget arbetat fram. Nu ska det alltså börjas om med det där arbeta fram något att arbeta med i januari igen. Suck. Dessutom trivs jag ju så gott på stället jag är. Det är en förskola som är byggd för att vara just det, lokalerna är kanon - särskilt på vår avdelning som är rymlig och härlig. Vår gård har fruktträd och är en naturgård som är rätt stor, vi har uteduschar, vi har hur mkt pysselgrejer som helst, mängder med leksaker och bra lekutrymmen. Miljön skapar väldigt goda förutsättningar för en kul och lärorik tid på förskolan för de barn vi möter. Dessutom är vi ett väldigt gott lag på hela huset, jag har nog aldrig trivts så bra på något jobb som jag gör här. Barnen jag har nu vill jag inte lämna mitt i terminen heller som sagt, vill liksom avsluta läsåret med dem som vi alltid gör. Gör ont i hela mig vid tanken på att det hela är slut för min del om typ åtta-nio veckor. Avdelningen jag kommer till är för riktigt små barn, ett-treåringar, vilket inte är helt min starka sida som pedagog när det är så många barn som det är. Jag är rädd för att bli en del i ett rullande blöjbandsbyte kan jag pinsamt nog erkänna. Men med sexton barn där de äldsta fyller tre, (det året de fyller tre lämnas de över till storbarnsavdelning i augusti), så kan jag inte tänka mig att det är särskilt många av dem som inte har blöjor. Visst, det kanske låter fjantigt. Men tänk själv. Sexton småknattar, hur många blöjor är det om dagen? Runt tre byten per barn och förskoledag antar jag? Sedan just det här att de är så små och var och en behöver så mycket vuxentid och hjälp som det är nu. Mycket lyft och jaaa...Jag är inte så lockad helt enkelt. När det rör sig om en-tre såna små godingar att hålla koll på så  säger jag inte mkt  om det, älskar verkligen den åldern på småbarn - de är så mysiga. Men jag kan i bland känna mig stressad över att inte helt hinna med alla de tjugotre fyra-femåringar vi har i den gruppen som jag är i nu och de klarar sig ändå så gott som helt själva med allting, efter jul blir det färre barn men de behöver dubbelt så mycket hjälp och vi har ändå typ fem såna små per vuxen som det verkar se ut. Det blir en utmaning utan dess like. Jag vet inte helt hur jag ska tackla det hela ännu. Försöker vara positiv, känner två av personerna jag kommer arbeta med (antingen på samma avd. eller på avd. mittemot som de samarbetar mkt med) och en tredje är höjd till skyarna som pedagog - hon ska tydligen vara en riktig superpedagog. Det ska nog lösa sig till sist. Jag är egentligen mer ledsen över att behöva lämna mitt i terminen på det ställe jag nu är, dit jag sökte mig efter min examen och allra, allra helst ville jobba, än orolig för att det inte kommer bli bra på nästa ställe. Tror säkert att det kan funka, även om jag är nojjig och undrar hur jag ska ha orken med allt som kommer med sexton småbarn. Jag vill helt enkelt inte själv heller, jag har inte sökt mig dit och allt är bra där jag är, inte så konstigt att jag får lite panik och känner mig deppig i det hela....
Nog om det...
Det är bara en omvälvande sak som hänt den här veckan, det hade gärna fått stanna där känner jag...
I onsdags runt nitton så ringde min faster mig. Hon var på väg till min farmor då, farfar hade ringt faster och varit orolig över farmor. Farmor hade inte varit uppe ur sängen på hela dagen, ingen mat, ingen dryck, inga toalettbesök. Det var första gången det hände. Men hon hade däremot varit krasslig i flera veckor och farfar hade oroat sig ett tag. Jag och faster pratade flera gånger under kvällen, faster försökte få in farmor på sjukhus - farmor är mer envis än mig i de lägena tror jag. Till slut ringde faster en ambulans. Så de åkte in till närmsta sjukhus. Jag och mannen min åkte dit, ville bara sitta där ett tag ifall något skulle förvärras och för att få pratat med faster eller farbror min som också var med farmor. Dessutom, när jag ringde mina systrar om det hela under kvällen fick jag reda på att min yngsta syster också låg på sjukhus, (samma som det farmor åkte till), så jag ville träffa henne och vara med henne efter det besked jag lämnade om farmor. En enda circus kan jag väl säga. Mannen min satt med ett tag på akuten innan han åkte hem. När kl närmade sig midnatt så gick jag in och lämnade mitt nr på akuten till de som skötte farmor och frågade om de visste vilken avd. hon skulle hamna på dagen därpå, de visste inte det men visade in mig och syrran så vi fick sagt god natt till farmor. Egentligen skulle vi inte det då, utan komma först dagen därpå men sköterskan tyckte vi skulle in en lite stund. Sa hej och hej då till faster och farbror också. Jag gick med syrran sedan kom mamma och hämtade mig, stannade hos henne över natten då hon bor på den ort där sjukhuset ligger.
I går blev jag hämtad av min äldsta lillsyrra, vi åkte och hälsade på lillsyrran och gick sedan alla tre över till farmor som hamnat på medicinavdelning. Den lilla kvinnan, inte mkt kvar av henne - blivit så liten och nätt. Som en liten fågelunge bara. Men hon var vid medvetande och helt klar. Men väldigt trött. Vätska i lungorna, infektion i kroppen, förstorat hjärta och förtjockningar på väggarna (?) i hjärtat etc. Vet inte helt vad som görs i det läget, eller om det får vara som det är - hon hade fått antibiotika mot infektionen som började bli i någorlunda skick igen åtminstone. Ska ringa till sjukhuset efter dagens förmiddagsrond som de går mellan tio-elva.
Ska upp lite senare i eftermiddag också, samt äta mat hos mamma på vägen upp eller så.
I dag har jag fått pratat med min chef och satt en tid på vårdcentralen.
Det är så mkt som hänt den här veckan så jag känner mig helt körd som människa just nu.
Jobbet, syrran, farmor. Det räcker så.
Jag kommer därför sjukskriva mig någon vecka nu, pratat med chefen som tyckte det var en bra idé i det här läget också när jag har så mkt runt mig med min familj och sådär.
Känns ju jättetråkigt att inte orka, jag har inte många veckor kvar på den där underbara avdelningen, men samtidigt vet jag ju inte hur många veckor till min farmor ännu orkar vara sig själv heller.
Får lite mer besked av sjukhuset i dag i alla fall, som de sa i går åtminstone.
Usch, såna här veckor borde inte få finnas.
Hoppas på att aldrig ha så mycket oroande, tråkigt och ledsamt att skriva om på samma gång något mer....
Så;
Snipp Snapp Snut Så Var Det Här Hemska Blogginlägget Slut.

Om

Min profilbild

Ikka

Hej! Jag skriver om ditt och datt - eller kanske snarare om mitt och katt, för att vara mer specifik. Den här bloggen handlar om min tid på jorden, om allt mellan himmel och hav. Katter, trädgård, husliv och en salig blandning med sånt jag känner för att berätta om. Välkomna till mig!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela