Avslag...
Ja, ni hör på rubriken att det inte är något kul jag har att berätta...
Pälskling har fått avslag i sin ansökan om studiemedel. Han hade inte med sig tillräckligt många poäng från förra terminen för att vara berättigad att få något studiemedel denna termin. Han kan få det om han lyckas fånga upp och få tillräckligt många poäng, men då ska han först fixa det sedan kan han veckan efter dess ansöka om studiemedel igen, med handläggningstid på tre veckor i en omgång till och omprövning. Han hade tydligen inte fixat svenskan förra terminen, han har inte sagt ett ord om det förrän nu. Hade han fixat svenskan så hade han haft tio poäng över de poäng han måste ha för att kunna få studiemedel denna termin. Jävla skit! Jag är less på CSN och studier nu. För stunden är jag jävligt less på Pälskling också. Han har ju ett mål, han vill bli CAD-konstruktör, han var taggad till tusen och redo att plugga i höstas - han tyckte det skulle bli skönt. Ändå kan han inte bita ihop en endaste termin som det var lite tuffare, inte ens när det var den första på flera år och när han som sagt var taggad till tänderna. I bland undrar jag vad problemet ligger någonstans. Denna termin han går nu är ju en glidartermin, kunde han inte bara tänkt så i höstas? Hela vår ekonomi, vårt boende allting står ju på spel i det här. Lägsta inkomsten en av oss kan ha för att vi ska fixa vårt boende här där vi bor är just ett fullständigt studiemedel, den andra måste tjäna minst den lön som jag har ut ungefär. Det var kravet för att vi ens skulle kunna låna till denna lägenhet. Då var det jag som studerade och Pälskling som hade en lön som var ungefär som den jag har nu, sedan fick ju jag anställning direkt efter det som tur väl var och under ett par månader hade vi båda heltidslön. Pälskling kunde ju inte göra mycket åt att han blev uppsagd, däremot kan han göra mycket åt den situation han nu skapat, eller han kunde gjort mycket åt det. Han körde i svenskan, jag är ju för sjutton svensklärare och hade MVG i svenska B, det talade jag om för honom förra terminen då han sa att han inte tycker just det ämnet är så roligt. Jag sa att jag kunde hjälpa honom att lösa uppgifterna, han bad mig några gånger om en genomläsning men tydligen var det andra uppgifter han behövt mer hjälp med, uppgifter jag inte ens visste existerade. Han valde att hålla tyst, köra i svenskan, och först nu när vi inte får en endaste krona talar han om det för mig. Han vill så gärna försöka lösa allting på egen hand in i det sista, det vet jag, vilket brukar sluta i misär rent ut sagt. Jag är jädrigt trött på det hela. Jag älskar honom, det har jag gjort genom alla kriser vi gått i genom, annars hade jag sprungit åt andra hållet för längesen så mycket skit som vi släpats runt i de senaste åren. Men jag är så trött på att komma i såna här situationer. Sedan jag flyttade hemifrån har jag varje månad haft någon inkomst, det har varierat från lägst fyra-femtusen (inte tillräckligt och där kom lånen från Pälsklings föräldrar in, till mamman är det avbetalt från min sida och pappan vill inte ha något tillbaka) och upp till den lön jag har i dag. Jag har alltid kämpat, bråkat, pusslat och sett till att ha någon form av ekonomi. Jag har oroat mig, grubblat och jag ser kronofogd eller sådant som min hemskaste mardröm och misslyckande - vi har inte hamnat där och vi kommer inte hamna där heller, det jobbar åtminstone jag på febrilt hela tiden även om det i bland känns som en hårfin gräns. Pälskling går helt i andan "det löser sig". Han släpper sällan den andan alls. Dock har han nu i mars varit på AMS och sökt jobb samt försökt sparka i gång A-kassan, förhoppningsvis ska väl det ge något inom en-två månader. Men det är ju fortfarande så att han gått utan någon inkomst i tre månader nu och han har inte ens tänkt på att det där med svenskan påverkat CSN, eller det verkar inte som han tänkt på det i alla fall. Jag har ju inte pengar så det räcker helt åt oss båda, vi ligger efter till sparandet till vårt bolånekonto denna månad, vi ligger efter i betalning till hans mamma sedan två-tre månader (hans pappa lyckades vi betala tillbaka till nu för vår bilförsäkring i jan-feb som han står på, denna månads betalning kommer vi nog halka efter med igen dock). Vi har sparat en massa pengar på ett konto, där har vi fått dra strax över tretusen redan i förra månaden som vi skulle haft råd att sätta tillbaka om Pälskling fått i gång sitt CSN tills i denna månad, min rädsla är att det blir ännu mer som får dras där i slutet av nästa månad i stället för att sättas tillbaka. Det kontot är inte alls tänkt att ha att leva på, det ska användas till helt andra saker. Visst, jag kan vara en räddande ängel i det andra som vi tänkt ha pengarna till, jag har redan tänkt att vara det och lägga ut till det - så att vi betalar tillbaka till mig när vi båda jobbar, känner ingen stress för den sakens skull på så vis, inte alls. Men det är så trist att det ska behöva bli sådär när vi ändå har haft en plan, en tanke och sparat, sparat, sparat. Vi får se hur det hela reder sig denna månaden ut, det kan ju hända att A-kassan sparkas i gång snabbare än snabbast, om vi för en gångs skull kan ha lite tur....
Jag är less som sagt.
I början av veckan gick jag ut med en solstråle-attityd, jag var lycklig, lycklig, lycklig och ingenting kunde stoppa mig från att vara det. Det sken om mig, det fick jag höra från flera håll och jag var bara kär, vårig och kände mig lätt som ett litet moln. Jag försöker att hålla den känslan uppe ännu, men den har falnat nåt så in i helsike och jag är mest grinig och bitter för stunden.
Jävla skit. Jag hade innan det trista avslaget bestämt med Hjärtat att vi skulle ta en öl i kväll och bara tjöta, hon är sällan barnfri och ledig en fredag-lördag men råkade vara det just denna helg. Behöver jag säga att jag blundar för misären i kväll? Det blir tamejfan en öl, med antibiotika i kroppen också dessutom. Sista dagen i morgon för den härliga kuren.
Grinig och bitter var dagens ledord som sagt, med hopp och försök om att känna sig som en solig, lätt, citronfjäril med paraply....
Pälskling har fått avslag i sin ansökan om studiemedel. Han hade inte med sig tillräckligt många poäng från förra terminen för att vara berättigad att få något studiemedel denna termin. Han kan få det om han lyckas fånga upp och få tillräckligt många poäng, men då ska han först fixa det sedan kan han veckan efter dess ansöka om studiemedel igen, med handläggningstid på tre veckor i en omgång till och omprövning. Han hade tydligen inte fixat svenskan förra terminen, han har inte sagt ett ord om det förrän nu. Hade han fixat svenskan så hade han haft tio poäng över de poäng han måste ha för att kunna få studiemedel denna termin. Jävla skit! Jag är less på CSN och studier nu. För stunden är jag jävligt less på Pälskling också. Han har ju ett mål, han vill bli CAD-konstruktör, han var taggad till tusen och redo att plugga i höstas - han tyckte det skulle bli skönt. Ändå kan han inte bita ihop en endaste termin som det var lite tuffare, inte ens när det var den första på flera år och när han som sagt var taggad till tänderna. I bland undrar jag vad problemet ligger någonstans. Denna termin han går nu är ju en glidartermin, kunde han inte bara tänkt så i höstas? Hela vår ekonomi, vårt boende allting står ju på spel i det här. Lägsta inkomsten en av oss kan ha för att vi ska fixa vårt boende här där vi bor är just ett fullständigt studiemedel, den andra måste tjäna minst den lön som jag har ut ungefär. Det var kravet för att vi ens skulle kunna låna till denna lägenhet. Då var det jag som studerade och Pälskling som hade en lön som var ungefär som den jag har nu, sedan fick ju jag anställning direkt efter det som tur väl var och under ett par månader hade vi båda heltidslön. Pälskling kunde ju inte göra mycket åt att han blev uppsagd, däremot kan han göra mycket åt den situation han nu skapat, eller han kunde gjort mycket åt det. Han körde i svenskan, jag är ju för sjutton svensklärare och hade MVG i svenska B, det talade jag om för honom förra terminen då han sa att han inte tycker just det ämnet är så roligt. Jag sa att jag kunde hjälpa honom att lösa uppgifterna, han bad mig några gånger om en genomläsning men tydligen var det andra uppgifter han behövt mer hjälp med, uppgifter jag inte ens visste existerade. Han valde att hålla tyst, köra i svenskan, och först nu när vi inte får en endaste krona talar han om det för mig. Han vill så gärna försöka lösa allting på egen hand in i det sista, det vet jag, vilket brukar sluta i misär rent ut sagt. Jag är jädrigt trött på det hela. Jag älskar honom, det har jag gjort genom alla kriser vi gått i genom, annars hade jag sprungit åt andra hållet för längesen så mycket skit som vi släpats runt i de senaste åren. Men jag är så trött på att komma i såna här situationer. Sedan jag flyttade hemifrån har jag varje månad haft någon inkomst, det har varierat från lägst fyra-femtusen (inte tillräckligt och där kom lånen från Pälsklings föräldrar in, till mamman är det avbetalt från min sida och pappan vill inte ha något tillbaka) och upp till den lön jag har i dag. Jag har alltid kämpat, bråkat, pusslat och sett till att ha någon form av ekonomi. Jag har oroat mig, grubblat och jag ser kronofogd eller sådant som min hemskaste mardröm och misslyckande - vi har inte hamnat där och vi kommer inte hamna där heller, det jobbar åtminstone jag på febrilt hela tiden även om det i bland känns som en hårfin gräns. Pälskling går helt i andan "det löser sig". Han släpper sällan den andan alls. Dock har han nu i mars varit på AMS och sökt jobb samt försökt sparka i gång A-kassan, förhoppningsvis ska väl det ge något inom en-två månader. Men det är ju fortfarande så att han gått utan någon inkomst i tre månader nu och han har inte ens tänkt på att det där med svenskan påverkat CSN, eller det verkar inte som han tänkt på det i alla fall. Jag har ju inte pengar så det räcker helt åt oss båda, vi ligger efter till sparandet till vårt bolånekonto denna månad, vi ligger efter i betalning till hans mamma sedan två-tre månader (hans pappa lyckades vi betala tillbaka till nu för vår bilförsäkring i jan-feb som han står på, denna månads betalning kommer vi nog halka efter med igen dock). Vi har sparat en massa pengar på ett konto, där har vi fått dra strax över tretusen redan i förra månaden som vi skulle haft råd att sätta tillbaka om Pälskling fått i gång sitt CSN tills i denna månad, min rädsla är att det blir ännu mer som får dras där i slutet av nästa månad i stället för att sättas tillbaka. Det kontot är inte alls tänkt att ha att leva på, det ska användas till helt andra saker. Visst, jag kan vara en räddande ängel i det andra som vi tänkt ha pengarna till, jag har redan tänkt att vara det och lägga ut till det - så att vi betalar tillbaka till mig när vi båda jobbar, känner ingen stress för den sakens skull på så vis, inte alls. Men det är så trist att det ska behöva bli sådär när vi ändå har haft en plan, en tanke och sparat, sparat, sparat. Vi får se hur det hela reder sig denna månaden ut, det kan ju hända att A-kassan sparkas i gång snabbare än snabbast, om vi för en gångs skull kan ha lite tur....
Jag är less som sagt.
I början av veckan gick jag ut med en solstråle-attityd, jag var lycklig, lycklig, lycklig och ingenting kunde stoppa mig från att vara det. Det sken om mig, det fick jag höra från flera håll och jag var bara kär, vårig och kände mig lätt som ett litet moln. Jag försöker att hålla den känslan uppe ännu, men den har falnat nåt så in i helsike och jag är mest grinig och bitter för stunden.
Jävla skit. Jag hade innan det trista avslaget bestämt med Hjärtat att vi skulle ta en öl i kväll och bara tjöta, hon är sällan barnfri och ledig en fredag-lördag men råkade vara det just denna helg. Behöver jag säga att jag blundar för misären i kväll? Det blir tamejfan en öl, med antibiotika i kroppen också dessutom. Sista dagen i morgon för den härliga kuren.
Grinig och bitter var dagens ledord som sagt, med hopp och försök om att känna sig som en solig, lätt, citronfjäril med paraply....
