ikkas

De röda rosorna på träkistan, begravningståget efter kistan bland virvlande snöflingor. Jag som knappt klarade att ställa mig upp när kistan skulle bäras ut och det enda jag ville var att den skulle få kvar inne i kapellet. Inte komma ut i snöyran och kylan. Farmor tyckte inte om kyla och vinter. Dock var det den vackraste vinterdagen jag upplevt på länge i går, så till och med farmor skulle nog låtit sig charmas av den...

Mina två tjejkusiner (systrarna) och deras tårar flimrade förbi, yngsta av dem satt jag bredvid.

Prästen flimrade också förbi, han var bra men lite klumpig och använde inte någon off-knapp på micken när han kanske borde gjort det liksom att han sa att farmor älskade Dalsland. Dalarna var rätt. Spelar ingen roll egentligen. Men det flimrade förbi massor av bitar av det hela från i går. Farfar och hans sorg. Farbror som jag klappade och kramade efter kistan sänkts ner, hans tårar som föll - han lät sin känsliga sida släppa fram och någonstans där insåg jag varför jag trots allting som varit i höst med honom tycker om honom. Faster och hennes tårar. Mina egna tårar och storhulkande. Det svischade och susade förbi, öronbedövande i natten. Samtidigt som den fysiska magsmärtan högg i mig och jag vände och vred på mig.

Jag och mina två systrar, arm i arm bitvis av begravningståget och när vi alla tre gick fram för att släppa våra rosor ned på kistan spelades upp för mitt inre.  Äldsta lillasystern tröstade den yngre, jag hamnade på annat håll efter vi släppt våra rosor på kistan. Min älskade man som stod pall och försökte trösta under hela begravningen, jag kände ändå någonstans att jag inte ville att han skulle det - inget hjälpte kändes det som. Jag kände mig till och med störd av det stundtals, tror det bara var av själva sorgen och begravningen i sig, men också för att min man inte kände min farmor så som jag gjorde på husvagnssemestrar och tider från förr med bingo, stugan vid älven etc. etc. Helt plötsligt tyckte jag bara, trulig som en dum barnunge att ingen kunde förstå min sorg eller verkligen se vilken smärta jag genomled. Kanske hade jag också rätt, men samtidigt var jag ju inte heller villig att där och då helt släppa in någon. Jag hörde mig själv säga på väg till, ja nästan framme vid det som skulle bli farmors grav att jag inte löser det här. Jag vacklade ut ur begravningståget för en liten stund med min man bredvid mig, andades ut några gånger och gick tillbaka in i tåget igen.

Min äldsta kusin på pappas sida kom fram till mig efter vi gått  i från graven, när begravningen var över, gav mig en kram på väg till bilarna. Han kände min farmor på den tiden när hon var den farmor jag minns som mest. Kramen betydde mycket, även om vi inte har någon kontakt alls nästan längre och även om vi haft våra tuffa moment och inte har särskilt mycket gemensamt alls. Men minnena från förr, från ljuv barndom då vi båda två hade pappor som levde och delade somrar ihop - dem har vi gemensamt och kommer alltid att ha slog det mig där och då. Liksom semestrar ihop bara vi två med farmor och farfar. Ovärdeliga såna.