ikkas

Adjö farmor...

Publicerad 2010-12-21 19:24:00 i Bla Bla Bla...,

Den här dagen var nog den tuffaste dagen i mitt vuxna liv så här långt.
På den vackraste vinterdagen på hela det här året var det dags att begrava lilla farmor.
På Thomas-dagen, tre dagar före julafton.
Jag gick sönder, bröt ihop totalt och det höll i sig tills vi kom hem ungefär och jag slocknade i sängen i några timmar...
Det var fruktansvärt och hjärtslitande.
För första gången på en begravning eller i annat sammanhang som varit sorgligt, jobbigt på ett sådant sätt så var det bara över personen som försvunnit ur mitt liv som jag grät i dag. Inte över någon eller något annat.
Tidigare gånger när jag varit ledsen i såna situationer har det varit flera aspekter och minnen från pappas död, begravning och sorgen kring det som då har rivits upp. I dag var det inte så alls. Farmor var speciell och jag får ont i hjärtat nu när jag definitivt vet att hon är borta. Kunde inte lyckas ställa mig upp på egen hand när det var dags för kistbärarna att ta ut henne i snöyran, bort från kapellet och oss som ännu lever och älskar henne.
Hon vilar tätt intill min pappa nu, på hans vänstra sida.
Självklart kändes det märkligt och väldigt tungt att gå nedför den där gången till hans grav, samma vandring som med hans kista för sjutton och ett halvt år sedan, fast att gå där för någon annans skull än honom.
Det kändes otröstligt, förbannat hemskt. Att gå samma väg som då för att lämna av ytterligare en så högt älskad person som lilla farmor. Men i dag var jag inte ledsen för min pappas skull, det var ju till honom vi bar farmor på hennes begäran. Nu har den gången fått en förstärkt betydelse, ännu mera sorgtyngda steg och ett hjärtslitande slut vid graven som blivit gravarna.
Jag kände mig nästan arg när prästen talade om uppståndelse och ljuset osv., eller snarare frustrerad. Inte för att själva begravningsgudstjänsten inte var fin eller så, (även om jag bara har vissa minnesbilder av vad som sades och vad som hände), utan för att jag vet att det främsta som kommer nu är tomhet. Inget ljus eller vidaregång eller vad som nu än må hända kan dämpa det. Inte den närmsta tiden. Det blir ensamt, smärtfyllt och tomt, det är inget som någon kan göra något åt eller säga något om. Det är så det är, det är inget som försvinner heller även om det så småningom blir mildare, man går vidare och överlever. Jag vet, jag har gjort det förr. Men tomrummet förblir där och kan öppnas upp som en ventil till och från under hela ens liv. Det är så det är, inget kan riktigt trösta eller fylla det där tomrummet, fastän man går vidare och gläds åt livet som pågår. Jag har ju mellan farmors dödsdag och i dag haft väldigt blandade känslor, julmyst, varit ledsen, haft fullt upp med avslut på jobbet osv. osv. Livet är så komplext och det är så mycket som påverkar hur man mår, helt klart. Julen kommer säkerligen bli fin, den ska firas med flera människor som jag älskar, även om många tankar kommer vara hos farmor. Jag bestämde därför också ett tredje stopp på julafton, när vi varit hos svärmor ska vi stanna hos farmor och pappa på kyrkogården innan vi åker vidare till bonusfamiljen.

Om

Min profilbild

Ikka

Hej! Jag skriver om ditt och datt - eller kanske snarare om mitt och katt, för att vara mer specifik. Den här bloggen handlar om min tid på jorden, om allt mellan himmel och hav. Katter, trädgård, husliv och en salig blandning med sånt jag känner för att berätta om. Välkomna till mig!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela