ikkas

Vissa kvällar är bara så oerhört tunga och trista. Pälskling jobbar sent pass och har gjort det en hel del det senaste. Har inte pratat med honom ansikte till ansikte på ett par dagar, det räcker för att det ska kännas tomt. Saknaden av honom med stort "H" är enorm många av de kvällar som han jobbar sent. Mitt i det här får jag i kväll nästan lite skuldkänslor över att önska att han var hemma med tanke på att han i går fick veta att han har förlorat sitt fasta jobb. Tids nog kanske han i värsta fall kommer spendera en hel del tid här hemma. Men jag kan ändå inte låta bli. Vissa kvällar gör det ont i hela mig. Vill ringa honom hela tiden, men gör det inte så klart,  vill bara få höra honom prata eller till och med för att bara höra honom andas. Känner mig besatt vissa kvällar, det är sjukt vad jag kan sakna honom. Ändå har vi varit ihop i över sju år och vi har bott tillsammans i snart sex år av dessa sju. Jag har stundtals dessa år längtat efter att bara få vara för mig själv, att han ska hitta på något med vänner eller jobba - det är härligt med lite utrymme för sig själv hemma. Men sedan han började jobba på det företag han är på just nu så har den längtan blivit mindre och mindre. Längtar i stället efter att få se honom hemma lite oftare. Jag vill absolut inte ha så många ensamma kvällar som jag har nu, att behöva lägga sig själv när ingen annan är hemma känns så sorgligt och jobbigt. Det är ironiskt det där, alltid vill man ha det som man inte har...

Jag har trots allt jobbat tills sexton i dag och sedan varit på familjeterapi med båda mina systrar tills artontrettio, var hemma först strax före tjugo. Jag har inte varit ensam här hemma så länge med andra ord. Men själva ensamheten är inte heller problemet. Det är bara honom jag längtar efter och vill träffa i kväll, mår inte dåligt av själva ensamheten på så vis att jag vill panikringa någon vän eller åka hem till någon. Jag vill vara här hemma, mysa i mitt nattlinne som jag gjort hela dagen, (pyjamasparty på jobbet i dag - åkte buss och var på terapi i nattlinnet också, det ser inte alltför "nattigt" ut så det funkade), och krama på min babe. På sätt och vis är det skönt att känna så här, det är ju ett tecken på en grymt stark kärlek även efter mer än sju års förhållande. Samtidigt är just de här kvällarna extremt jobbiga. Jag vet ju att jag troligen inte träffar Pälskling förrän i morgonkväll. Han är ledig då, jag jobbar till sexton och tränar efter det. En del veckor är oändligt långa ur vissa synvinklar, även om de rusar förbi...