God natt Trinity....
I dag är en sorglig dag, en dag som jag hoppas försvinner snart och bara lämnar tidigare, glada minnen kvar. Vår lilla blåa undulat har somnat för gott. Hon har haft en svullen buk en tid, vi har haft henne och Neo i häckning tidigare - tog dock bort holken för ett antal månader sedan. Men hon verkar ändå ha velat försöka få ägg, eller troligen var det så, vissa fågelhonor håller ju på med det tills de blir urkalkade och lider värpnöd. Vi åkte till veterinären i dag, tänkte kolla möjligheterna för henne. Hon snarare låg mot pinnen i dag, inget krystande och det har hon inte gjort sedan buken blev svullen på henne heller, bara trött och sämre på att flyga. Det fanns ingen "riktig" smådjursveterinär inne på akuten i dag och inga tider att boka. Vi kom in akut, Trinity blev undersökt och den sköterska som först kollade av henne hade svårt att känna om det var ägg eller en rejäl tumör. Hon kollade upp kostnader för röntgen och att ha lillan där över dagen i värmebur för att i så fall få ut ägget. Runt tretusen skulle det kosta sammanlagt. Jag började storlipa när jag hörde det, så mycket hade vi aldrig kunnat betala - även ifall gudarna ska veta att jag hade velat göra det, åtminstone att testa att ha henne där över dagen. Men röntgen först var det som gällde. Vi fick ta det tuffa beslutet att låta henne somna. En sköterska kom in med en insomningsspruta, när hon kände på buken efter att sätta sprutan så tyckte hon att den var hård och att det nog var ett ägg. Men då hade vi redan skrivit på papper om att avliva Trinity och att låta dem kremera henne (vilket kostade oss betydligt mer än att bara lämna henne över dagen visade det sig i kassan senare, men bara lämning över dagen verkade inte vara ett alternativ utan röntgen först). Det var alltså försent att ångra sig, att säga åt dem att låta henne sitta över dagen utan någon jävla röntgen, sprutan var framtagen och pappret påskrivet. Frågan är ju dock ifall värme hade hjälpt henne, om det var ett ägg så satt det rätt högt upp och var definitivt inte redo att komma ut än - även om hon varit rund ett tag. Då hade vi troligen fått avliva henne i morgon i vilket fall som helst. Jag gillade dock inte att "leka" Gud och ta ett sånt här beslut, men inte kunde hon, en ungfågel, leva så stillasittande som hon gjort nu det sista. Jag önskar att Bo Runsten, den kända, specialiserade smådjursdoktorn vi hade när vi var inne för tre år sedan och fick medicin till fåglarna för skabb (som jag för övrigt fick beröm för att ha sett så tidigt, det var Trinity som släpade med sig det hem från djuraffären/uppfödaren som sålde till djuraffären). Det hela kändes så himla konstigt, hopplöst och jag visste varken av eller till i förmiddags. Visste bara att jag inte ville att hon skulle ha ont mera. Men fan, jag ville ju ta med henne hem till hennes kära fästman också. Hon kämpade in i det sista, ville inte släppa taget. Dog i Pälsklings hand, strax efter att hon bitit honom hårt i tummen...(hon dog som hon levde sett från den synvinkeln)...
Hon levde ett gott liv, det vet jag, det sista mer stillasittande i och för sig. Jag tog med henne och Neo (den gröna fästmannen) på en liten utflykt in i badrummet under gårdagen där de satt på varsin ljuslykta och speglade sig i badrumsspegeln ihop medan jag tog en dusch och sjöng för dem. Hur nöjda med livet som helst var de då. Gör ont i mig att det inte kommer vara så mer. Trinity må ha varit den bestämda av de två men också den som var som mest orolig så snart Neo inte var med. För hennes skull var det synd att Neo i dag satt hemma i buren, för Neos skull var det nog det bästa. Han har ropat efter henne under förmiddagen, hoppas på att jag ska trolla fram henne ur valfri låda, påse, ficka eller dylikt. Men han tvättar sig och verkar vara rätt okej i övrigt också. Han är ju dock supersocial så snabbare än vad jag och min Pälskling vill kommer vi troligen få finna en ny kamrat år vår Neo (en hane är vi nog överens om, en hona känns helt fel - vill inte ersätta vår "Trinpin").
Allt gick så snabbt i dag, både Pälskling och jag storbölade hela vägen hem i bilen, ja en stund hos veterinären med. Jag försökte till sist lätta upp det lite med att prata om "Trinnys" glada, galna utflykter här i hemmet. Hennes bitska, nyfikna attityd. Hon levde fullt ut, hon hade det gott. Men det känns så jävla hårt att en fågel som är ung, stark och pigg ska gå den vägen - få så ont och bli så trött.
Lämnade henne på ett litet papper i holken - holken jag önskar att jag aldrig någonsin ens tänkt på att inhandla. Kan ju säga att jag klandrar mig själv för det här på sätt och vis. Jag hoppas jag gjorde det rätta valet i dag, jag önskar att allt vore annorlunda bara. Att jag aldrig funderat på att para dem från början så att jag satte i gång en "äggklocka" hos min lilla underbara. Tror nämligen själv inte att det var en tumör hon hade, trots att det var tveksamt mellan om det var ägg eller inte - till och med när en veterinär kände. Vet bara att jag aldrig mer vill gå i genom det här, inte på det sättet som i dag. Ingen mer holk, ingen flicka till Neo. Hoppas han ska vara vid god kondition det närmsta, vill verkligen inte köpa en annan undulat nära inpå att lillskruttan försvunnit, känns förjävligt och helt emot alla de känslor som finns just nu. Det kanske låter löjligt det hela, att bli så ledsen över en undulat liksom. Men de har alla en personlighet, Neo är inte på något sätt i närheten lik Trinity alls som person, han är en helt annan älskvärd liten individ. De kan dessutom leva i nio-tio år och ett par år över det om de har god kondition. Så att behöva ta ett sånt beslut som det i dag med en fågel som bara är tre år och som kunde varit med i många år till känns tufft. Vi har ju dessutom hunnit fästa oss något så grymt vid henne. Hon var "spunky" (vet inte ordet på svenska), var nyfiken, kelsjuk, bestämd, sötaste undulaten jag sett någonsin med sin speciella fjäderdräkt (isabel hette den visst, lite ovanlig och väldigt vacker fjäderskrud) och sina sneda "tjejögon" (Pälskling tyckte att det syntes att hon var en tjej p.g.a dem) och hon var ett kul och mysigt sällskap både åt oss och Neo. Det är en stor förlust helt enkelt, jag kan säga att jag är såpass urlakad efter denna strapats att jag tagit ut en semesterdag i dag. Var vaken halva natten med lilla pippin, sedan in till veterinären med förhoppning om att de skulle säga "abrakadabra nu är fågeln frisk" till att åka hem utan fågel. Samtidigt som jag visste att hon var bra dålig, men en sann kämpe på det med gott mod och livsglädje.
Jag är glad att jag inte längre behöver oroa mig för henne och att hon har ont, har varit två nätter i rad med oro nu - i natt värre än den innan. Jag är glad att jag tog med de båda på "spegeltur" till badrummet i går (Trinity orkade i princip inte flyga någonstans i går men åt, drack, tvättade sig, klättrade, hoppade och sjöng glatt som vanligt) - på det viset hade jag inte kunnat göra något annorlunda så att det hela blev bättre. Men helvete, jag önskar ändå att allt vore så annorlunda ändå bara...
Inget blogginlägg för någon annan än mig själv egentligen. Bara rensning av hjärnan. Med skuldkänslor, sorg, lättnad, saknad och frustation över hela grejen.
Men Trinity, jag hoppas att du flyger ditt lätta "fjärilsvingsflygande" någonstans där det är varmt, finns många saker att gnaga i och undulathanar att foga till sanna uppassare - som du gjorde med Neo (han älskade dig för det, du gjorde honom till en sann undulathane). Vackra, lilla blå - i mitt hjärta stannar du alltid i vilket fall, hur långt bort du än flyger...
God natt Trinity aka Trinny, TinTin, PimPim, Trinpin, Lilla Blå, Tjockis, Fluffan - kära lilla fågel med många (smek)namn....
Trinity som ny i familjen på första bilden nedan. Liten baby bara!
Utifrån bild nr två här hade Trinny & Neo kanske
kunnat kvala till "mens best friend"...
Lilla Blå i sitt esse, stor "kicka" på äventyr...
En lite trött Trinity som vilar på burtaket tidigare i våras och matte/mamma fotograf passar på att ta ytterligare ett kort. Vacker som få! Vi saknar dig tjejen! <3
Hon levde ett gott liv, det vet jag, det sista mer stillasittande i och för sig. Jag tog med henne och Neo (den gröna fästmannen) på en liten utflykt in i badrummet under gårdagen där de satt på varsin ljuslykta och speglade sig i badrumsspegeln ihop medan jag tog en dusch och sjöng för dem. Hur nöjda med livet som helst var de då. Gör ont i mig att det inte kommer vara så mer. Trinity må ha varit den bestämda av de två men också den som var som mest orolig så snart Neo inte var med. För hennes skull var det synd att Neo i dag satt hemma i buren, för Neos skull var det nog det bästa. Han har ropat efter henne under förmiddagen, hoppas på att jag ska trolla fram henne ur valfri låda, påse, ficka eller dylikt. Men han tvättar sig och verkar vara rätt okej i övrigt också. Han är ju dock supersocial så snabbare än vad jag och min Pälskling vill kommer vi troligen få finna en ny kamrat år vår Neo (en hane är vi nog överens om, en hona känns helt fel - vill inte ersätta vår "Trinpin").
Allt gick så snabbt i dag, både Pälskling och jag storbölade hela vägen hem i bilen, ja en stund hos veterinären med. Jag försökte till sist lätta upp det lite med att prata om "Trinnys" glada, galna utflykter här i hemmet. Hennes bitska, nyfikna attityd. Hon levde fullt ut, hon hade det gott. Men det känns så jävla hårt att en fågel som är ung, stark och pigg ska gå den vägen - få så ont och bli så trött.
Lämnade henne på ett litet papper i holken - holken jag önskar att jag aldrig någonsin ens tänkt på att inhandla. Kan ju säga att jag klandrar mig själv för det här på sätt och vis. Jag hoppas jag gjorde det rätta valet i dag, jag önskar att allt vore annorlunda bara. Att jag aldrig funderat på att para dem från början så att jag satte i gång en "äggklocka" hos min lilla underbara. Tror nämligen själv inte att det var en tumör hon hade, trots att det var tveksamt mellan om det var ägg eller inte - till och med när en veterinär kände. Vet bara att jag aldrig mer vill gå i genom det här, inte på det sättet som i dag. Ingen mer holk, ingen flicka till Neo. Hoppas han ska vara vid god kondition det närmsta, vill verkligen inte köpa en annan undulat nära inpå att lillskruttan försvunnit, känns förjävligt och helt emot alla de känslor som finns just nu. Det kanske låter löjligt det hela, att bli så ledsen över en undulat liksom. Men de har alla en personlighet, Neo är inte på något sätt i närheten lik Trinity alls som person, han är en helt annan älskvärd liten individ. De kan dessutom leva i nio-tio år och ett par år över det om de har god kondition. Så att behöva ta ett sånt beslut som det i dag med en fågel som bara är tre år och som kunde varit med i många år till känns tufft. Vi har ju dessutom hunnit fästa oss något så grymt vid henne. Hon var "spunky" (vet inte ordet på svenska), var nyfiken, kelsjuk, bestämd, sötaste undulaten jag sett någonsin med sin speciella fjäderdräkt (isabel hette den visst, lite ovanlig och väldigt vacker fjäderskrud) och sina sneda "tjejögon" (Pälskling tyckte att det syntes att hon var en tjej p.g.a dem) och hon var ett kul och mysigt sällskap både åt oss och Neo. Det är en stor förlust helt enkelt, jag kan säga att jag är såpass urlakad efter denna strapats att jag tagit ut en semesterdag i dag. Var vaken halva natten med lilla pippin, sedan in till veterinären med förhoppning om att de skulle säga "abrakadabra nu är fågeln frisk" till att åka hem utan fågel. Samtidigt som jag visste att hon var bra dålig, men en sann kämpe på det med gott mod och livsglädje.
Jag är glad att jag inte längre behöver oroa mig för henne och att hon har ont, har varit två nätter i rad med oro nu - i natt värre än den innan. Jag är glad att jag tog med de båda på "spegeltur" till badrummet i går (Trinity orkade i princip inte flyga någonstans i går men åt, drack, tvättade sig, klättrade, hoppade och sjöng glatt som vanligt) - på det viset hade jag inte kunnat göra något annorlunda så att det hela blev bättre. Men helvete, jag önskar ändå att allt vore så annorlunda ändå bara...
Inget blogginlägg för någon annan än mig själv egentligen. Bara rensning av hjärnan. Med skuldkänslor, sorg, lättnad, saknad och frustation över hela grejen.
Men Trinity, jag hoppas att du flyger ditt lätta "fjärilsvingsflygande" någonstans där det är varmt, finns många saker att gnaga i och undulathanar att foga till sanna uppassare - som du gjorde med Neo (han älskade dig för det, du gjorde honom till en sann undulathane). Vackra, lilla blå - i mitt hjärta stannar du alltid i vilket fall, hur långt bort du än flyger...
God natt Trinity aka Trinny, TinTin, PimPim, Trinpin, Lilla Blå, Tjockis, Fluffan - kära lilla fågel med många (smek)namn....
Trinity som ny i familjen på första bilden nedan. Liten baby bara!
Utifrån bild nr två här hade Trinny & Neo kanske
kunnat kvala till "mens best friend"...
Lilla Blå i sitt esse, stor "kicka" på äventyr...
En lite trött Trinity som vilar på burtaket tidigare i våras och matte/mamma fotograf passar på att ta ytterligare ett kort. Vacker som få! Vi saknar dig tjejen! <3
