ikkas

Farmor

Publicerad 2010-12-04 15:52:28 i Bla Bla Bla...,

Så liten. Så söt. Så envis. Så fin. Så rolig. Så mån om oss alla nära.
Nu är hon borta.
Natten till i går blev evighetslång, morgonen då hon borde slagit upp sina ögon kom aldrig.
Jag, mina systrar, min faster och mina två fina stora kusintjejer tog ett första farväl av henne i går innan lunchtid.
Många tårar, mycket smärta. Hon lämnar oss alla med brustna hjärtan. Allas egen lilla favorit.
Mormor och farmor. Mamma och maka.
80 år och några månader till han hon bli.
Alltid, alltid, sedan jag var en liten flicka har hon varit min finfina farmor.
Jag, äldsta barnbarnet, har fått så många historier berättade för mig av denna härliga person - om somrar när jag var liten, om pappa, om systrar, om mamma, om gamlemormor. Synd att jag inte kan minnas allt i punkt och pricka även om jag har ett gott minne. Sådant är så mysigt att ha med sig, sådant vill jag alltid minnas.
Det första telefonnumret jag lärde mig när jag var liten var farmors och farfars. Varje fredag eller lördag ringde jag och ville sova över. Nästan varje gång fick jag och då spelade vi Bingolotto, en enda gång på alla år vann min farfar något stort - julmat för femtusen kronor. =)
Så många husvagnssemestrar och galenskaper under mina barndomsår är förknippade med farmor och farfar.
Ljuvliga, vackra, ljusa, fluffiga och flygande minnen.
Farmor och min gudmor, en och samma fantastiska människa.
Jag har alltid haft ett speciellt öga för henne och det vet jag att hon haft till mig, kanske fick hon alla att känna så.
Jag kommer alltid att älska min lilla farmor. Den saken är säker.
Strax efter sju i gårmorse fick jag veta. Ringde min äldsta lillsyrra, vi åkte till vår yngsta lillsyrra och berättade personligen för henne. Det var bland det tuffaste jag har gjort. Jag är så glad att jag har mina båda systrar, så speciella och så unika och för mig nära och älskade personer. Samtidigt är jag äldst och det med råge, (till min egen stora sorg många gånger då jag alltid önskat att jag utöver mina två yngre syskon haft ett syskon till i nästan samma ålder som mig själv), men i går möttes vi många gånger på samma plan kändes det som, även med kusiner och faster. Vi sörjde tillsammans, var och en med sin egen smärta men ändå tillsammans. Så som det alltid borde vara möjligt att göra när något sådant här fruktansvärt händer.
Jag var med yngsta syrran tills strax innan sexton i går. Det var en superlång dag på många sätt och vis. Sedan åkte vi hemåt, fast jag stannade i bonusmamma K:s butik som ligger på hemvägen och landade där, ville inte hem just då. Fick en ansiktsbehandling och kunde bara få pusta ut lite och bara vara. Sedan skämde två oerhört fina vänner bort oss med god mat, spel och mys under kvällen. Jag sa till min man att jag absolut inte ville ställa in kvällen, trots att jag inte var i bästa tänkbara form. Det kändes helt rätt att tillbringa kvällen och natten hos två personer som man älskar när det är massor runt oss som just nu är tufft. Vi hade det riktigt mysigt och kunde samla ihop dagen och oss själva litegrann och bara känna att vi var där och då. Såna vänner är ovärdeliga. I dag åkte vi hemåt före lunchtid, med ett stopp på väg hem för att titta in på en julmarknad där svärmor och hennes man är med och donar. Landade här hemma för typ två timmar sedan och har fått plockat lite. Tankarna snurrar i massor. Jag känner mig på sätt och vis tom. Eller som jag skrev i ett annat inlägg här tidigare. Det är nog egentligen inte tomhet som känns utan överfullhet. Det är så mycket tankar, känslor och funderingar att allting blir ett enda sudd och bara typ ett vitt ark i huvudet på mig. Jag blir tyst i stället och stirrar ut på världen runtomkring mig lite förstrött. Ser nog rätt dum ut inbillar jag mig när jag gör så, men låt gå. Jag bjuder på det, återkommer med full styrka när jag sörjt min farmor fullt färdigt. Så länge får livet, världen, fortsätta runtomkring mig. Jag är lite på paus, fast glider ändå framåt och med. Allting fortsätter ju trots allt ändå, eller nästan allting. Tänk vad konstigt, fastän farmor är borta så fortsätter bara allt annat. Samtidigt är det just det som är så bra med livet också någonstans. Alla människor går ett slut tillmötes så småningom, vägen dit är kärlek, olycka, svek, glädje, sorg, humor och så mycket mer, människor runtomkring en går förlorade men man själv finns kvar och det finns det många andra och mycket annat som gör också. Livet har så många olika dimensioner och det finns något av en själv i varje sådan, det gör att man till slut orkar att fortsätta framåt. Stark som den varelse man är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Ikka

Hej! Jag skriver om ditt och datt - eller kanske snarare om mitt och katt, för att vara mer specifik. Den här bloggen handlar om min tid på jorden, om allt mellan himmel och hav. Katter, trädgård, husliv och en salig blandning med sånt jag känner för att berätta om. Välkomna till mig!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela