Åttio år, tre månader och fjorton dagar...
I söndags var jag med min faster, två stora tjejkusinerna, farbror, hans fru och hennes son på gudstjänst i det samhälle som jag är uppvuxen i och där även min farmor bodde ihop med farfar. Jag blev nostalgisk över att komma tillbaka till stenkyrkan där jag och syrrorna är döpta och där jag haft skolavslutning vid jul och sommar från ettan-femman. Samma präst i söndags som under de avlägsna skolavslutningarna. Han är en fantastisk, intressant människa och duktig talare. Det var en vacker gudstjänst, inte särskilt mycket folk dock. Tre flickor sjöng julsånger.
Anledningen till att vi var där var dock för att det skulle bli namngivelse för farmor/mormor/mamma/svärmor (hon hade många roller min kära farmor).
Prästen berättade att farmor min blev åttio år, tre månader och tolv dagar. Hur jag än räknar så stämmer det dock inte, det skulle varit fjorton dagar. Spelar mindre roll egentligen. Att höra prästen säga att min lilla farmor, Elsa Berit Viola, lämnat oss gjorde det hela så definitivt. En kvinna tände i samma stund ett ljus för farmor, sedan också för två andra själar som gått vidare. Farmors ljus brann klart, stabilt med en hög låga medan de andra två ljusens lågor var minde och flackade. Jag kunde inte ta mina ögon från det ljus som symboliserade farmors försvinnande från oss här. Du är verkligen borta farmor, nu har jag börjat förstå det på riktigt tror jag. Fast samtidigt finns du alltid med mig, lika ljus och klar som lågan på ljuset som tändes för dig. Efter gudstjänsten tände jag och flera av de andra som var med i kyrkan för din skull också ljus för dig, lilla farmor. Du har gjort ett starkt intryck på oss alla, det passade bra att det ljus som först tändes för dig såg så starkt ut. För det var du, även om du samtidigt var så bräcklig och klen. Du var envis, kämpade tills det sista och hoppades länge. Tills du insåg att det inte fanns någon återvändo. Jag önskar verkligen att det funnits en återvändsgränd, att du skulle blivit bra, det kommer jag nog länge bära med mig - att jag önskar att det hela vänt och blivit bra med dig. Några år till. Att du skulle fått bli gammelfarmor, sett dina yngsta barnbarn bli lite större, orkat lite mer. Men jag vet att det skulle varit omöjligt som läget var - du skulle blivit där i sjukhussängen. Det var inget du ville och inget jag önskade dig. Även om jag som sagt inte önskar något hellre än att du fick leva bara ett par år till. Jag är glad för att du inte ligger där på avdelning tre mer i säng tre, det var liksom inte du. Du var inte den som vistades på sjukhus. Du var ju för bövelen för ung för både hörapparat, rullator och delvis även glasögon (enligt dig själv). Låttiteln "Forever Young" var ditt rätta slagord, åtminstone i själen, även om det faktum att du var rätt orolig och paranoid av dig tog ned effekten av det hela en del. Du ville ändå klara så mycket på egen hand och hade en glöd, lilla farmor. Vad jag egentligen vill säga är att jag saknar dig. Du fattas mig och finns i mina tankar och i mitt hjärta, du är en stor del av mig (eller kanske är det jag som är en stor del av dig, vem vet vart man själv börjar och slutar på riktigt?)
