Påsken snart över, vardagen inte efterlängtad...
Gårdagen blev lika härlig den som resten av helgen. Bonusbrorsan med tjej som vanligtvis bor i Oslo visade sig vara hemma över påsk och likaså bonuslillsyrran var hemma. Blev god middag, spel och ja - en massa härligt pladder. =)
Lillsyrran J valde att hänga med, himlans kul då hon inte varit där på länge. Det blev en rätt sen kväll, åkte över älven och lämnade J när klockan var närmare midnatt och sedan hemåt genom hela stan. Tur vi har bil...
Än så länge har dagen utnyttjats till att slappa vid datorn och äta en halvsen frukost, åtminstone lite senare än de andra lediga dagarna jag haft här nu. Vill inte ens tänka på att det är vardag i morgon igen. Jag skulle behöva lite semester. Gärna mer pengar också. En resa hade inte heller varit fel. Suck. Jag är inte sugen på vardag helt enkelt, för mycket som är stressande och irriterande i den just nu. Även om jag även har saker som lyser upp och får mig att kämpa på. Men brist på pengar gnager mig. Tänk att av sju år hemifrån har kanske något år sammanlagt varit stabilt med två ordentliga inkomster (löner alltså, inte en med studiebidrag eller A-kassa eller båda två för den delen). Resten av alla år hemifrån har varit jobbiga och slitsamma. Det börjar tära nu och jag är väldigt less i allmänhet. Tur vi har sparat undan pengar så att vi kan knyta ihop den ekonomiska biten och lösa den i värsta fall. Det värsta är dock att de pengarna är sparade till något helt annat och inte tänkta att ätas upp eller betala räkningar med, men även där har vi täckning i värsta fall. Men jag önskar bara att vi slapp göra nödlösningar och fixa och trixa. Jag önskar att det bara kunde flyta. Att det räckte med att jag behövde tänka endast på min del i det hela och att det andra fixade sig utan att jag behövde bli orolig och ledsen. En dag kommer väl det också, innan dess är det detta som gäller. Strax över tusen kronor i mat- och bensinpengar och ca tre veckor att portionera ut de jädra pengarna på. Suck igen. Jag vill bara gräva ned mig just nu ärligt talat. En bit längre bort vill jag gräva ned CSN och möjligen A-kassan också om de inte kan hjälpa Pälskling väldigt snabbt.
Det känns som att hur mycket jag än sliter så kommer jag ingenvart alls. Jag står på samma ställe trots att jag utbildat mig i tre och ett halvt år, jag har ett jobb jag trivs med och arbetar heltid är tillsvidare anställd - ändå hjälper och räcker det inte till. Inte så länge som Pälskling inte flyter. Ingenting kan sparas, allting går åt och räcker ändå inte. Det finns ingenting att gå vidare med. Tack och lov har vi vissa livlinor, men de livlinorna är ändå sånt som vi sedan kommer få spara tillbaka till. Barn, hus, resor - allt som hör vuxenlivet till och som man så småningom vill åt känns som ett stort skämt just nu. Vi kommer aldrig dit är min känsla just nu. Ja, jag är svart och deppig i det avseendet just nu. Men i många delar i mitt liv är jag väldigt lycklig och väldigt nöjd - träning, att jag gått nedåt i vikt, mattänket jag fått in, jobbet är jag oftast nöjd med även om det varit slitsamt nu i vår, festen vi planerar är jag väldigt glad över (dit har vi bl.a. sparat pengar som dock får tas till annat men har livlina till det också som tur är, det stressar inte jättemkt tack och lov utan är mest något att vara glad över), djuren och ja lägenheten är jag också väldigt nöjd med och min älskade Pälskling så klart (även om han är segare än segast med en hel del grejer). Dock kan det här med ekononomin och allt som hör vardagen till totalt trötta ut och tömma ur all annan lycka vissa stunder, eller inte all lycka det går nog inte men, det tär så mycket. Exempelvis så känns det stundtals som om jag skulle vilja göra mig av med allt materiellt som kostar - bilen, lägenheten osv. Men saken är ju den att även om vi gör det kommer vi allra högst troligast ändå ha en del att betala av på skiten och dessutom ha en hyra någon annanstans i så fall, i det avseendet är det skit - samtidigt som jag älskar vår bil och vår lägenhet, det hela är så ambivalent utifrån vilket perspektiv jag ser det. Ekonomiskt å ena sidan och tryggheten i ett hem å andra sidan. Just därför vill jag bara inte tillbaka till vardag i morgon då det stundtals känns som att vad jag än tar mig för kan jag inte lösa och få något att bli bättre. På sätt och vis är det det osant, hade jag inte haft ett jobb hade allting varit ännu värre. Samtidigt så räcker det jag gör inte till det jag vill kunna göra. Pälskling måste få i gång sin del av vår ekonomi som sagt. Tills dess lär jag stå med en spade i ena handen, redo att gräva ned mig själv, CSN och A-kassan....
Lillsyrran J valde att hänga med, himlans kul då hon inte varit där på länge. Det blev en rätt sen kväll, åkte över älven och lämnade J när klockan var närmare midnatt och sedan hemåt genom hela stan. Tur vi har bil...
Än så länge har dagen utnyttjats till att slappa vid datorn och äta en halvsen frukost, åtminstone lite senare än de andra lediga dagarna jag haft här nu. Vill inte ens tänka på att det är vardag i morgon igen. Jag skulle behöva lite semester. Gärna mer pengar också. En resa hade inte heller varit fel. Suck. Jag är inte sugen på vardag helt enkelt, för mycket som är stressande och irriterande i den just nu. Även om jag även har saker som lyser upp och får mig att kämpa på. Men brist på pengar gnager mig. Tänk att av sju år hemifrån har kanske något år sammanlagt varit stabilt med två ordentliga inkomster (löner alltså, inte en med studiebidrag eller A-kassa eller båda två för den delen). Resten av alla år hemifrån har varit jobbiga och slitsamma. Det börjar tära nu och jag är väldigt less i allmänhet. Tur vi har sparat undan pengar så att vi kan knyta ihop den ekonomiska biten och lösa den i värsta fall. Det värsta är dock att de pengarna är sparade till något helt annat och inte tänkta att ätas upp eller betala räkningar med, men även där har vi täckning i värsta fall. Men jag önskar bara att vi slapp göra nödlösningar och fixa och trixa. Jag önskar att det bara kunde flyta. Att det räckte med att jag behövde tänka endast på min del i det hela och att det andra fixade sig utan att jag behövde bli orolig och ledsen. En dag kommer väl det också, innan dess är det detta som gäller. Strax över tusen kronor i mat- och bensinpengar och ca tre veckor att portionera ut de jädra pengarna på. Suck igen. Jag vill bara gräva ned mig just nu ärligt talat. En bit längre bort vill jag gräva ned CSN och möjligen A-kassan också om de inte kan hjälpa Pälskling väldigt snabbt.
Det känns som att hur mycket jag än sliter så kommer jag ingenvart alls. Jag står på samma ställe trots att jag utbildat mig i tre och ett halvt år, jag har ett jobb jag trivs med och arbetar heltid är tillsvidare anställd - ändå hjälper och räcker det inte till. Inte så länge som Pälskling inte flyter. Ingenting kan sparas, allting går åt och räcker ändå inte. Det finns ingenting att gå vidare med. Tack och lov har vi vissa livlinor, men de livlinorna är ändå sånt som vi sedan kommer få spara tillbaka till. Barn, hus, resor - allt som hör vuxenlivet till och som man så småningom vill åt känns som ett stort skämt just nu. Vi kommer aldrig dit är min känsla just nu. Ja, jag är svart och deppig i det avseendet just nu. Men i många delar i mitt liv är jag väldigt lycklig och väldigt nöjd - träning, att jag gått nedåt i vikt, mattänket jag fått in, jobbet är jag oftast nöjd med även om det varit slitsamt nu i vår, festen vi planerar är jag väldigt glad över (dit har vi bl.a. sparat pengar som dock får tas till annat men har livlina till det också som tur är, det stressar inte jättemkt tack och lov utan är mest något att vara glad över), djuren och ja lägenheten är jag också väldigt nöjd med och min älskade Pälskling så klart (även om han är segare än segast med en hel del grejer). Dock kan det här med ekononomin och allt som hör vardagen till totalt trötta ut och tömma ur all annan lycka vissa stunder, eller inte all lycka det går nog inte men, det tär så mycket. Exempelvis så känns det stundtals som om jag skulle vilja göra mig av med allt materiellt som kostar - bilen, lägenheten osv. Men saken är ju den att även om vi gör det kommer vi allra högst troligast ändå ha en del att betala av på skiten och dessutom ha en hyra någon annanstans i så fall, i det avseendet är det skit - samtidigt som jag älskar vår bil och vår lägenhet, det hela är så ambivalent utifrån vilket perspektiv jag ser det. Ekonomiskt å ena sidan och tryggheten i ett hem å andra sidan. Just därför vill jag bara inte tillbaka till vardag i morgon då det stundtals känns som att vad jag än tar mig för kan jag inte lösa och få något att bli bättre. På sätt och vis är det det osant, hade jag inte haft ett jobb hade allting varit ännu värre. Samtidigt så räcker det jag gör inte till det jag vill kunna göra. Pälskling måste få i gång sin del av vår ekonomi som sagt. Tills dess lär jag stå med en spade i ena handen, redo att gräva ned mig själv, CSN och A-kassan....
