Min kort-onsdag som blev lång-onsdag...
Min onsdag som annars brukar vara min korta dag där jag är hemma mitt på dagen (fjorton-tiden) och kan ta det lugnt resten av dagen - eller ja, kombinera med ett dubbelpass på gymmet på kvällen - har i dag varit en låååång dag. Jag var hemma för några minuter sedan. Började dagen med det vanliga jobbet och att arbeta över femtio minuter för att jag i kväll har missat en arbetsplatsträff (har två timmar till att ta igen tack vare det, gör mig inget faktiskt - bra med lite extratid för planering), passade då på att få skrivit ihop ett utvecklingssamtal på de extra femtio minutrarna. Sedan direkt på möte med chefen och den person som följt mig under hösten samt en från utbildningsnämnden. Det hela kändes så klart lite nervöst, även om jag visste att alla observationer och reflektioner som den här personen gjort och som vi haft har varit positiva. Jag hade inget att skämmas eller skrämmas av. Chefen kändes också nöjd, men jag får inget grepp eller känsla för vad det sista utlåtandet kommer att bli. Vi ska ses igen framigenom, i slutet av november. Inga mer observationer, det kändes inte som det behövdes ansåg både personen som observerat, chefen och jag. Vi var överens allihop alltså. Men reflektionstid kommer jag att få två gånger till med samma person som observerat mig och verksamheten. Det känns faktiskt bra, ett utomstående bollplank säger jag inte nej till - det är ju lyx att få det. =)
Så mötet kändes positivt, även om jag inte helt får ett grepp eller en blick över hur det kommer se ut för mig till våren. Men min bedömning är ju att jag borde vara kvar, med tanke på utlåtandet från den person som observerat mig. Vi får väl se, inget kan nog längre förvåna mig känns det som ibland....
Efter detta jobbmöte for jag direkt in mot stan och vidare till ett möte på andra sidan stan för min yngsta biologsyster. Hon ska flytta ut från det boende hon nu bor på redan denna fredag och det har funnits mycket tankar, oro och funderingar i mig kring det hela. Inte för att jag inte tror att hon kommer klara sig och få det bra, mer för hur socialen sköter det här och vad deras plan är samspelt med min syrras kontaktfamilj, boendet hon är på och hon själv. Det finns ännu viss tveksamhet kring den ekonomiska planen, ifall det blir så att hon får flytta inom de närmsta tre åren och få klara sig själv - hon har ju tre år kvar i skolan och sådär. Besparingar också, men trist att behöva göra av med sådant på mat och annat skräp man måste ha. Till viss del kommer det ändå bli så varje månad, socialen ger ju inga bidrag om det finns pengar. Det mesta känns ändå tryggare och så kring det nu, men jag litar inte på socialen alltså eller deras lösningar på saker och ting, särskilt inte det kontoret min syster tillhör. Det är samma spån som sitter högst upp nu som det var för ett-två år sedan när vi gjorde totalt uppror. Men jag hoppas och tror, tänker positivt så gott det går, att allt ändå löser sig finemang med dem. Att syrran snart är helt fri från deras klor och klarar sig själv med skola, jobb och sådär inom åtminstone fyra-fem år sådär...
För övrigt kändes det jobbigt att sitta där med biologmamma och hennes fästman (det var många fler med också, men det var personer som det kändes bra att de var där). På slutet, när alla utom jag, mamma, syrran med pojkvän gått, kläckte mammas fästman ur sig att han tyckte att min yngsta syster var klokast och smartast av oss alla tre. Att han alltid tyckt det. Inget ont om att min syster är klok, det är hon, men kan han inte fatta att sånt är rätt klantigt att säga, särskilt när jag är där? Dessutom sa han samma sak till mig för kanske två år sedan när bara vi satt i bilen, då undrade han vad det skulle bli av min mellansyster och att yngsta syrran bara var aggressiv. Jag sa till honom att vi är kloka allihop, på samma sätt till viss del och på olika sätt till viss del. Så jävla osmidigt bara. Han vill bara försöka lisma sig in och få oss att tro att vi är hans favoriter och gilla honom mer. Mamma sa faktiskt dock ifrån i dag att vi alla tre är kloka och så går det inte att säga, även om hon flinade när hon gjorde det. Men jag undrar ändå hur man tänker som vuxen/föräldrabild eller vad man nu ska kalla honom (han är egentligen varken det ena eller andra för mig, men ändå mammas fästman). Blir bara trött på alltihop. Likadant kändes det hela lite smått lismande från mammas och hans sida hela mötet i genom. De försäkrade att de skulle göra allt för yngsta syrran när hon flyttat in om hon behövde hjälp, praktiskt sett i alla fall. Jätteskönt att höra självklart, även om den relationen inte riktigt finns där mellan de tre egentligen. Den dagen jag flyttade hemifrån i samma ålder som min syster var samma fästman och mamma på ICA Maxi hela dagen lång, mamma hade haft en lång jobbvecka och tänkte inte hålla på med några lådor eller vela runt den dagen inte. Som tur var hade jag min Pälskling, vår bästa killkompis J och en annan vän som var lastbilschaffis till hjälp den dagen. Jag missunnar inte alls min syster all hjälp hon kan få, men jag kan inte låta bli att få kväljningar när jag känner att något helt är ett jävla spel för gallerian eller när alla hästar i stallet verkar krockat och fastnat i dörröppningen in till stallet. För teorin och bildligt låter det hela ju helt perfekt, mamma finns där när som helst, hennes fästman med - allt kan de göra och mer därtill, utan tjafs eller problem. Jag tror dem också, till viss del. De har ju kanske inte så mycket att göra hemma längre, dessutom en dotter de nu kan "vinna" tillbaka genom den här flytten. Hon kommer bo nära dem, på några minuters gångavstånd. Men någonstans brister det för mig. I allting. Min mamma har sagt att hon inte kunde med att hennes föräldrar var så orättvisa mot henne - numera skulle hon nog bara säga att hennes uppväxt var kanon om jag frågade för nu är hon och mormor vänner - samtidigt som hon faktiskt varit lika orättvis mot oss på många sätt och vis. Alla är olika individer och har olika behov, men jag hade lika mycket som någon annan artonåring behövt en mamma som på riktigt sträckte ut sin hand och hjälpte till när det krisade efter min flytt och under min flytt exempelvis. I teorin, bildligt, sa hon att hon skulle göra det men när det kom till kritan så svor hon åt mig och ville inte ge ett handtag eller hjälpa mig med pengar, trots att hon tekniskt sett hade försörjningsplikt för mig tills att jag var tjugo år. Jag hoppas för min systers skull att det blir annorlunda för henne, att den relationen de har går att bygga ett vackert torn på, men jag kunde inte låta bli att känna mig irriterad över hur fint allt ska låta inför dem som var där i dag. Ett spel, en gardin, en ridå bara för att visa hur perfekt allt är. Eller något. Sjukt med tanke på att alla i rummet vet varför min syster ens bor där hon bor, det är ju inte något min syster gjort fel. Samtidigt som jag som sagt hoppas på att mamma och hon får en bättre relation än mig och mamma, jag inser mer och mer hur sabbad vår relation är. Även om det inte är något jag ofta tänker på. Nu ska jag försöka nå min "mami" (foster/bonusmamma) och grina ur mig lite där i stället tror jag. Det var en tuff dag som sagt....
Så mötet kändes positivt, även om jag inte helt får ett grepp eller en blick över hur det kommer se ut för mig till våren. Men min bedömning är ju att jag borde vara kvar, med tanke på utlåtandet från den person som observerat mig. Vi får väl se, inget kan nog längre förvåna mig känns det som ibland....
Efter detta jobbmöte for jag direkt in mot stan och vidare till ett möte på andra sidan stan för min yngsta biologsyster. Hon ska flytta ut från det boende hon nu bor på redan denna fredag och det har funnits mycket tankar, oro och funderingar i mig kring det hela. Inte för att jag inte tror att hon kommer klara sig och få det bra, mer för hur socialen sköter det här och vad deras plan är samspelt med min syrras kontaktfamilj, boendet hon är på och hon själv. Det finns ännu viss tveksamhet kring den ekonomiska planen, ifall det blir så att hon får flytta inom de närmsta tre åren och få klara sig själv - hon har ju tre år kvar i skolan och sådär. Besparingar också, men trist att behöva göra av med sådant på mat och annat skräp man måste ha. Till viss del kommer det ändå bli så varje månad, socialen ger ju inga bidrag om det finns pengar. Det mesta känns ändå tryggare och så kring det nu, men jag litar inte på socialen alltså eller deras lösningar på saker och ting, särskilt inte det kontoret min syster tillhör. Det är samma spån som sitter högst upp nu som det var för ett-två år sedan när vi gjorde totalt uppror. Men jag hoppas och tror, tänker positivt så gott det går, att allt ändå löser sig finemang med dem. Att syrran snart är helt fri från deras klor och klarar sig själv med skola, jobb och sådär inom åtminstone fyra-fem år sådär...
För övrigt kändes det jobbigt att sitta där med biologmamma och hennes fästman (det var många fler med också, men det var personer som det kändes bra att de var där). På slutet, när alla utom jag, mamma, syrran med pojkvän gått, kläckte mammas fästman ur sig att han tyckte att min yngsta syster var klokast och smartast av oss alla tre. Att han alltid tyckt det. Inget ont om att min syster är klok, det är hon, men kan han inte fatta att sånt är rätt klantigt att säga, särskilt när jag är där? Dessutom sa han samma sak till mig för kanske två år sedan när bara vi satt i bilen, då undrade han vad det skulle bli av min mellansyster och att yngsta syrran bara var aggressiv. Jag sa till honom att vi är kloka allihop, på samma sätt till viss del och på olika sätt till viss del. Så jävla osmidigt bara. Han vill bara försöka lisma sig in och få oss att tro att vi är hans favoriter och gilla honom mer. Mamma sa faktiskt dock ifrån i dag att vi alla tre är kloka och så går det inte att säga, även om hon flinade när hon gjorde det. Men jag undrar ändå hur man tänker som vuxen/föräldrabild eller vad man nu ska kalla honom (han är egentligen varken det ena eller andra för mig, men ändå mammas fästman). Blir bara trött på alltihop. Likadant kändes det hela lite smått lismande från mammas och hans sida hela mötet i genom. De försäkrade att de skulle göra allt för yngsta syrran när hon flyttat in om hon behövde hjälp, praktiskt sett i alla fall. Jätteskönt att höra självklart, även om den relationen inte riktigt finns där mellan de tre egentligen. Den dagen jag flyttade hemifrån i samma ålder som min syster var samma fästman och mamma på ICA Maxi hela dagen lång, mamma hade haft en lång jobbvecka och tänkte inte hålla på med några lådor eller vela runt den dagen inte. Som tur var hade jag min Pälskling, vår bästa killkompis J och en annan vän som var lastbilschaffis till hjälp den dagen. Jag missunnar inte alls min syster all hjälp hon kan få, men jag kan inte låta bli att få kväljningar när jag känner att något helt är ett jävla spel för gallerian eller när alla hästar i stallet verkar krockat och fastnat i dörröppningen in till stallet. För teorin och bildligt låter det hela ju helt perfekt, mamma finns där när som helst, hennes fästman med - allt kan de göra och mer därtill, utan tjafs eller problem. Jag tror dem också, till viss del. De har ju kanske inte så mycket att göra hemma längre, dessutom en dotter de nu kan "vinna" tillbaka genom den här flytten. Hon kommer bo nära dem, på några minuters gångavstånd. Men någonstans brister det för mig. I allting. Min mamma har sagt att hon inte kunde med att hennes föräldrar var så orättvisa mot henne - numera skulle hon nog bara säga att hennes uppväxt var kanon om jag frågade för nu är hon och mormor vänner - samtidigt som hon faktiskt varit lika orättvis mot oss på många sätt och vis. Alla är olika individer och har olika behov, men jag hade lika mycket som någon annan artonåring behövt en mamma som på riktigt sträckte ut sin hand och hjälpte till när det krisade efter min flytt och under min flytt exempelvis. I teorin, bildligt, sa hon att hon skulle göra det men när det kom till kritan så svor hon åt mig och ville inte ge ett handtag eller hjälpa mig med pengar, trots att hon tekniskt sett hade försörjningsplikt för mig tills att jag var tjugo år. Jag hoppas för min systers skull att det blir annorlunda för henne, att den relationen de har går att bygga ett vackert torn på, men jag kunde inte låta bli att känna mig irriterad över hur fint allt ska låta inför dem som var där i dag. Ett spel, en gardin, en ridå bara för att visa hur perfekt allt är. Eller något. Sjukt med tanke på att alla i rummet vet varför min syster ens bor där hon bor, det är ju inte något min syster gjort fel. Samtidigt som jag som sagt hoppas på att mamma och hon får en bättre relation än mig och mamma, jag inser mer och mer hur sabbad vår relation är. Även om det inte är något jag ofta tänker på. Nu ska jag försöka nå min "mami" (foster/bonusmamma) och grina ur mig lite där i stället tror jag. Det var en tuff dag som sagt....
