ikkas

På eftermiddagen i går var vi hos familjen, båda mina systrar samt syster C:s fästman var där. Vi åt middag ihop och pratade i massor. Skönt att komma hemifrån och få skratta och glädjas åt saker, hemma kändes det bara sorgset och tomt efter Trinity. Var ledsen i gårkväll igen när jag "stoppade om" lilla ensamma Neo i buren och sa god natt. Kändes så tragiskt att han efter tre år med sällskap helt plötsligt skulle få lägga sig själv. Och ingen liten Trinity som kommer hem mer heller. Fy fan säger jag bara! Har ändå börjat försöka leta lite möjligheter med undulatuppfödare i närheten av Göteborg, såna verkar inte existera dock. Jädra skit. Fast jag känner ju ändå att jag gärna skulle vilja pausa här och inte köpa någon kompis till Neo just nu, jag vill inte ha någon annan än Trinity. Men det är egoistiskt av mig, för Neos skull är det skit att stanna av och inte kolla efter en vän. Han har ju oss, jag är hemma nu - men under veckorna när vi jobbar och han blir ensam på dagtid. Hur skoj är det på en skala? Han är van vid att ha sällskap dygnet runt, alltid. Han äter, tvättar sig, verkar relativt okej och kvittrar emellanåt - skriker efter Trinity då och då med samt tjötar med grannfågeln ett par fönster bort. Men i längden, under veckodagar då både jag och Pälskling jobbar. Det fungerar inte att han är själv, han får ha sig en burkompis, det är ju ett faktum. Hur jobbigt det än känns att titta på någon annan undulat än honom just nu. Vi umgås ju med honom, och umgicks även med henne, så snart vi bara är hemma efter jobb/träning och ja, alltid när vi är hemma - buren står i vardagsrummet som är det mest använda rummet i vårt hem. Men det är tiden utöver den tid vi är hemma som känns jobbig och kritisk...

Som om det inte var nog med jobbigheter i går så backade Pälskling in i passagerardörren på en annan bil när han skulle ut från sin parkering i ena P-huset på Allum. Inte så märkligt att reflexerna var lite avtrubbade i går, han hade jobbat natt, gråtit halva förmiddagen efter Trinnys avlivning och så skulle vi i väg liksom. Det var som gjort för att något skulle gå fel nästan. Som tur är gick det bra, ingen människa skadades. Vår bil fick en liiiten (snackar någon cm eller två) puckla på kofångaren som är i plast - syns knappt. Den andra bilen fick dock sin dörr rätt intryckt. Vi har helförsäkring på bilen så det kommer kosta oss totalt sexhundra kronor utslaget på två år - vår försäkringspremie höjer sig med fyrahundra kronor under första året och med tvåhundra kronor under andra året. Ingen större skada skedd så sett. Vill vi däremot göra något åt vår kofångare är det en självrisk på tretusen kronor, med andra ord skiter vi i det. Är ju inget som rostar och inget som direkt syns heller. Vi hade tur i oturen.

Dagen vet jag inte hur jag ska spendera, varit uppe sedan nio men ännu inte haft någon lust att äta, duscha eller byta till vardagskläder - sunkar i mitt nattlinne och är depp. Det är underbart väder, om än lite blåsigt. Pälskling är på Orust med sitt airsoftlag, de skulle mecka med deras "lagbil" under dagen. Han kommer hem först i morgon någon gång och då är tanken att vi ska träffa hans mamma på eftermiddagen, Mors Dag-middag. Någonting får väl jag också ta mig för, vill inte vara borta hela dagen bara - Neo blir ju helt ensam då, stackaren...
Kanske kan ragga hit någon i stället för att åka i väg, i fall jag vill ha annat än undulatsällskap lite senare under dagen...