"Mördartåget"...
Det har varit en lång dag. Jag vaknade strax efter fem i morse och kom hem för ungefär en timma sedan. Min dag spenderade jag med den ena sköna ettan på skolan där jag har min VFU, timmarna rusade förbi. Promenerade nervös ned till tåget efter min härliga VFU-dag. Nervös inför min jobbintervju som väntade mig. Köpte ett busskort, en kexchoklad och väntade in tåget som kom i tid. So far so good....
Några minuter senare tutade tåget till en lång stund, bromsarna skrek och ett "bump" kändes. Kan tänka mig att det där "bumpet" var ungefär som när en vanlig bil kör över en räv eller en katt. Strax innan tunneln vid Jonsereds station stannade tåget helt. Min första tanke var att ett får från hägnet till höger om banvallen kanske rymt. Naiv tanke visade det sig efter ett tag. Ola-ambulans och en brandbil kom till platsen, stannade på parkeringen där jag och Pälskling brukar parkera när vi badar vid Humlebadet. De åkte snart i väg igen, avlöstes av räddningstjänst och polis. Insåg någonstans emellan den avlösningen att "bumpet" vi kört över måste varit en människa. Tågchauffören sa dock inget om detta. Någonstans innan räddningstjänsten anlände stängde de av strömmen och vi lämnades ovissa om vad som utlöst "bumpet".
Tre tonårstjejer satt rakt över gången, pratade och skrattade. Två av dem hade inte hört tutandet, bromsen eller känt "bumpet", blev chockade när vi övriga resenärer i närheten berättade vad som troligen skett. De diskuterade länge om hur resenärerna runt omkring säkerligen bara ville komma hemåt och hur märkligt det egentligen var att folk brydde sig mer om det än om personen som vi just kört över, skrattade vidare och förstod inte helt vad som hänt. Men deras tolkning av det hela var ändå så slående. För där satt jag, stressad över att jag blev sen eller kanske skulle missa min jobbintervju, där satt dessa tonårstjer på väg till träning, massage, hem där satt flera människor som hade stämt möte med goda vänner/partners i stan. Alla suckandes över att vara fast på ett tåg hundra-tvåhundra meter i från närmsta station. Vilket I-landsproblem! Ett antal sms skickades och ett antal telefonsamtal ringdes från de som fortfarande hade täckning (var ju på väg in i en tunnel), bland annat av mig själv.
En av tonårstjejerna berättade att hon skickat ett sms till en väninna och berättat att hon blev sen till träningen för att tåget kört på någon. Hon skrattade åt hur bisarrt det hela lät och summerade att hon faktiskt satt på ett tåg som kört över någon, ett "mördartåg". Svaret hon hade fått på hennes sms tjöt hon åt ännu mer för att det var så elakt och kallt, "Ohh, nice", hade väninnan skickat tillbaka. Det är intressant att se hur människor hanterar krissituationer. Tonårstjejerna trodde att de skulle reagera mer "normalt", som de sa, under morgondagen och tycka att det hela var jättehemskt. Just i dag, just på eftermiddagen var de alldeles för trötta och flummiga för att orka tänka efter och förstå det jobbiga. Tänk vad kroppen och hjärnan kan hjälpa en i chockartade upplevelser egentligen. Jag kunde inte låta bli att stundtals le med tjejerna, de menade ju inget illa - det hela var bara för bisarrt för att förstå.
Jag kunde dock inte låta bli att tänka på "Hjärtats" storebror som gick samma öde till mötes för ungefär tolv år sedan. Han hoppade framför ett tåg i det samhälle som vi då bodde i. Det första som de identifierade honom på var en arm med en tatuering, resten av hans kropp var för sargad. Så himla bisarrt det också, tragiskt som fan dessutom. Han var en hygglig kille...
Samtidigt så tänkte jag stundtals på den där gamla galna farbrorn som har som vana att ta en genväg över spåren strax innan Lerums station om jag inte minns fel (kan förväxla det med någon annanstans i Sverige, men att gå över på just den platsen i Lerum är väldigt vanligt tydligen). Det har stått om honom i Metro. Han har blivit överkörd (ja, överkörd) av tåget två gånger under sitt sjuttioplus långa liv och påkörd en gång. Lyckats hamna mellan spåren och inte fått någon ström i sig eller blivit krossad. Första gången tror jag att han klarade sig ganska helskinnad, fick dock en törn så att hörseln blev väldigt nedsatt. Han är lite halt också efter att ha blivit påkörd men har alla lemmar kvar. Hur fasen gubben tänker vet jag inte men han har tydligen fortsatt ta genvägar över spåren trots att han "skallat" ett par tåg och trots att han förmodligen inte ens hör tåget tuta i tid när han ränner över där. Han måste verkligen ha någon form av beskyddare med sig på sina vardagsäventyr...
Efter en och en halv timma i stillastående läge, räddningstjänstarbete, en utbytt chaufför som ilades dit i taxi, och påslagning av strömmen så fortsatte tågresan. Kändes helt bisarrt när den nya rösten i högtalaren ropade ut "Nästa Jonsered, Jonsered nästa". Som om ingenting hade hänt, konstaterade den ena av tonårstjejerna. Ja, så var det och så kändes det. Vardagen bara rullade på, troligen ett liv kortare. Ingen information fick vi om "bumpet" vi kände, men slutledningsförmågan säger ju att någon faktiskt dog under vårt tåg i dag. Vad skulle annars räddningstjänsten och polisen gjort på spåret och varför skulle vi annars ha bytt chaufför? Allting tyder tyvärr på att någon inte längre lever, allting tyder dessutom på att denna person gjorde det med flit. Det finns inget på någon av sidorna värt att "gena" över spåren för. En gräsklädd banvall på höger sida från det håll vi kom i från och en sjö ganska nära intill på vänstra sidan.
Det gick snabbt till Partille, jag skyndade av tåget småpratade lite med tonårstjejerna under tågresan och strax innan jag gick av. Berättade att jag var bra sen till min intervju, men att jag i alla fall fått pratat med den jag skulle intervjuas utav. Hade ju en minst sagt godtagbar anledning till min försening. Att åka med ett "mördartåg" är ju inget man räknar in i den vanliga vardagen direkt.
Intervjun var inte så lång, kändes dock bra. Jag var inte längre nervös när jag kom fram. Dagen fick helt andra perspektiv efter den långa, tragiska tågresan. Till stor del tack vare tonårstjejerna rakt över gången som reflekterade över det som hänt med perspektiv på den stressade vuxenvärlden. Tänk hur livet, där även döden ingår, kan komma emellan alla "måsten" på ett sätt som rubbar allting. Det gäller nog faktiskt att leva i allra högsta grad framför att stressa över alla "måsten" man har att pricka av på dagsschemat. Det får bli en läxa för mig tror jag. Vi vuxna (gillar inte att kalla mig det egentligen) har mycket att lära av tonåringarna i vårt samhälle helt klart! Trots det är de ofta dem vuxenvärlden himlar med ögonen åt och de själva tror inte alltid att de är speciellt kloka eller "normala" (vad de nu menar med det).
Hoppas för övrigt på att få lite nyheter i morgon om vad som egentligen skedde på spåret innan Jonsered i dag, ifall det verkligen var en människa (vill inte till hundra procent tro det än) vi körde på. Må den stackars personen vila i ro i så fall och personens vänner och familj få allt stöd de behöver...
Uppdatering: Läste just nu i GP (på webben) att det var en person som blev påkörd, står dock inte hur det gick med denna person...http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=448318
Några minuter senare tutade tåget till en lång stund, bromsarna skrek och ett "bump" kändes. Kan tänka mig att det där "bumpet" var ungefär som när en vanlig bil kör över en räv eller en katt. Strax innan tunneln vid Jonsereds station stannade tåget helt. Min första tanke var att ett får från hägnet till höger om banvallen kanske rymt. Naiv tanke visade det sig efter ett tag. Ola-ambulans och en brandbil kom till platsen, stannade på parkeringen där jag och Pälskling brukar parkera när vi badar vid Humlebadet. De åkte snart i väg igen, avlöstes av räddningstjänst och polis. Insåg någonstans emellan den avlösningen att "bumpet" vi kört över måste varit en människa. Tågchauffören sa dock inget om detta. Någonstans innan räddningstjänsten anlände stängde de av strömmen och vi lämnades ovissa om vad som utlöst "bumpet".
Tre tonårstjejer satt rakt över gången, pratade och skrattade. Två av dem hade inte hört tutandet, bromsen eller känt "bumpet", blev chockade när vi övriga resenärer i närheten berättade vad som troligen skett. De diskuterade länge om hur resenärerna runt omkring säkerligen bara ville komma hemåt och hur märkligt det egentligen var att folk brydde sig mer om det än om personen som vi just kört över, skrattade vidare och förstod inte helt vad som hänt. Men deras tolkning av det hela var ändå så slående. För där satt jag, stressad över att jag blev sen eller kanske skulle missa min jobbintervju, där satt dessa tonårstjer på väg till träning, massage, hem där satt flera människor som hade stämt möte med goda vänner/partners i stan. Alla suckandes över att vara fast på ett tåg hundra-tvåhundra meter i från närmsta station. Vilket I-landsproblem! Ett antal sms skickades och ett antal telefonsamtal ringdes från de som fortfarande hade täckning (var ju på väg in i en tunnel), bland annat av mig själv.
En av tonårstjejerna berättade att hon skickat ett sms till en väninna och berättat att hon blev sen till träningen för att tåget kört på någon. Hon skrattade åt hur bisarrt det hela lät och summerade att hon faktiskt satt på ett tåg som kört över någon, ett "mördartåg". Svaret hon hade fått på hennes sms tjöt hon åt ännu mer för att det var så elakt och kallt, "Ohh, nice", hade väninnan skickat tillbaka. Det är intressant att se hur människor hanterar krissituationer. Tonårstjejerna trodde att de skulle reagera mer "normalt", som de sa, under morgondagen och tycka att det hela var jättehemskt. Just i dag, just på eftermiddagen var de alldeles för trötta och flummiga för att orka tänka efter och förstå det jobbiga. Tänk vad kroppen och hjärnan kan hjälpa en i chockartade upplevelser egentligen. Jag kunde inte låta bli att stundtals le med tjejerna, de menade ju inget illa - det hela var bara för bisarrt för att förstå.
Jag kunde dock inte låta bli att tänka på "Hjärtats" storebror som gick samma öde till mötes för ungefär tolv år sedan. Han hoppade framför ett tåg i det samhälle som vi då bodde i. Det första som de identifierade honom på var en arm med en tatuering, resten av hans kropp var för sargad. Så himla bisarrt det också, tragiskt som fan dessutom. Han var en hygglig kille...
Samtidigt så tänkte jag stundtals på den där gamla galna farbrorn som har som vana att ta en genväg över spåren strax innan Lerums station om jag inte minns fel (kan förväxla det med någon annanstans i Sverige, men att gå över på just den platsen i Lerum är väldigt vanligt tydligen). Det har stått om honom i Metro. Han har blivit överkörd (ja, överkörd) av tåget två gånger under sitt sjuttioplus långa liv och påkörd en gång. Lyckats hamna mellan spåren och inte fått någon ström i sig eller blivit krossad. Första gången tror jag att han klarade sig ganska helskinnad, fick dock en törn så att hörseln blev väldigt nedsatt. Han är lite halt också efter att ha blivit påkörd men har alla lemmar kvar. Hur fasen gubben tänker vet jag inte men han har tydligen fortsatt ta genvägar över spåren trots att han "skallat" ett par tåg och trots att han förmodligen inte ens hör tåget tuta i tid när han ränner över där. Han måste verkligen ha någon form av beskyddare med sig på sina vardagsäventyr...
Efter en och en halv timma i stillastående läge, räddningstjänstarbete, en utbytt chaufför som ilades dit i taxi, och påslagning av strömmen så fortsatte tågresan. Kändes helt bisarrt när den nya rösten i högtalaren ropade ut "Nästa Jonsered, Jonsered nästa". Som om ingenting hade hänt, konstaterade den ena av tonårstjejerna. Ja, så var det och så kändes det. Vardagen bara rullade på, troligen ett liv kortare. Ingen information fick vi om "bumpet" vi kände, men slutledningsförmågan säger ju att någon faktiskt dog under vårt tåg i dag. Vad skulle annars räddningstjänsten och polisen gjort på spåret och varför skulle vi annars ha bytt chaufför? Allting tyder tyvärr på att någon inte längre lever, allting tyder dessutom på att denna person gjorde det med flit. Det finns inget på någon av sidorna värt att "gena" över spåren för. En gräsklädd banvall på höger sida från det håll vi kom i från och en sjö ganska nära intill på vänstra sidan.
Det gick snabbt till Partille, jag skyndade av tåget småpratade lite med tonårstjejerna under tågresan och strax innan jag gick av. Berättade att jag var bra sen till min intervju, men att jag i alla fall fått pratat med den jag skulle intervjuas utav. Hade ju en minst sagt godtagbar anledning till min försening. Att åka med ett "mördartåg" är ju inget man räknar in i den vanliga vardagen direkt.
Intervjun var inte så lång, kändes dock bra. Jag var inte längre nervös när jag kom fram. Dagen fick helt andra perspektiv efter den långa, tragiska tågresan. Till stor del tack vare tonårstjejerna rakt över gången som reflekterade över det som hänt med perspektiv på den stressade vuxenvärlden. Tänk hur livet, där även döden ingår, kan komma emellan alla "måsten" på ett sätt som rubbar allting. Det gäller nog faktiskt att leva i allra högsta grad framför att stressa över alla "måsten" man har att pricka av på dagsschemat. Det får bli en läxa för mig tror jag. Vi vuxna (gillar inte att kalla mig det egentligen) har mycket att lära av tonåringarna i vårt samhälle helt klart! Trots det är de ofta dem vuxenvärlden himlar med ögonen åt och de själva tror inte alltid att de är speciellt kloka eller "normala" (vad de nu menar med det).
Hoppas för övrigt på att få lite nyheter i morgon om vad som egentligen skedde på spåret innan Jonsered i dag, ifall det verkligen var en människa (vill inte till hundra procent tro det än) vi körde på. Må den stackars personen vila i ro i så fall och personens vänner och familj få allt stöd de behöver...
Uppdatering: Läste just nu i GP (på webben) att det var en person som blev påkörd, står dock inte hur det gick med denna person...http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=448318
