23 år, halt och bitter...
I dag fyller jag 23 år. Det firas i ensamhet utan tårtor och med lasagnerester i stället, orkar inget annat. Pälskling jobbar, det är ju lite surt förstås, men vi ska ju fira lite i helgen. Åker i väg på "Lovers Weekend" i morgon - kunde inte sitta bättre med en sån helg än just denna helgen kan jag säga. Den här dagen har varit kaos. Jag haltar, min vänstra fot är helt åt skogen konstig....
När jag var på väg hem på eftermiddagen igår, näst intill hemma, så bara det började göra jätteont i min vänstra fot. Kanske någon muskelbristning eller liknande? Vad vet jag. Det enda jag vet är att det är minst sagt ett helvete att ens gå med den. Jag haltar och ser ut som om jag fyllt 93 och inte 23 år. Den gör fruktansvärt ont, så länge den inte är i vilande läge. Det roliga är ju att detta händer just när jag är ute på min VFU, aldrig annars har jag några 20 minuter att gå till ett tåg, 5 minuter tåg och sedan 20 minuter promenad i uppförsbacke till skolan. Aldrig annars. Brukar ha mycket kortare sträckor att gå än så. Har i princip varit gråtfärdig halvvägs framme till tåget. Då är det den värsta biten kvar, eftersom det väntar ytterligare 20 minuter att gå med ännu mer bultande smärta. Så jag känner mig lite bitter nu kan jag säga. Hugg av mitt ben och ge mig en protes, snälla jag ber er! Eller skjut mig, det är också en variant. För är det någon som jävlar i mig alltid ska råka ut för såna här konstiga situationer, ofta kopplat till smärta, så är det jag. Ett annat praktexemplar av en sådan situation är då jag fick så där jätteont runt hjärtat i höstas, efter att ha varit väldigt ledsen, hyperventilerat. Ingen annan har jag hört om som åkt på något sådant någonsin. Detta hände i oktober, jag har fortfarande ont, även när jag bara vilar. Jag har ont just nu. Så dör jag inte av att jag hugger mitt ben av mig så dör jag väl av hjärtinfarkt. Jag är bitter i dag som sagt. Kanske smått paranoid också...
Dessutom så har verkligen heeeeeeela dagen hos barnen i dag gått ut på att reda upp konflikter, trösta barn, dra isär barn som slagits. Leta kläder som någon käck jäkel "busat" väck för några flickor i min klass, måste varit någon i en äldre årskurs. Väldigt onödigt i alla fall. Det roliga är att såna här dagar är ytterst ovanliga på skolan, det där med kläderna har aldrig förr hänt innan i dag. En kaosdag verkligen. Jag har till och med råkat yttra något mildare svärord i barnens närvaro, något jag aldrig annars gör kan jag säga. Men jag älskar de små liven i alla fall. Fast i dag är det särskilt skönt att det är fredag och jag slipper träffa dem i morgon kan jag säga.
Fina kort, sms, gratulationer och kramar från några av barnen som kom i håg att jag fyllde år har lyst upp lite av dagen. Dock så stod det i kortet från "svärmor" med man att de hoppades på att jag tänkt bjuda dem på kaffe. Då såg jag rött igen, nej, jag ska inte ha något jädrans kaffe eller kalas här. De kan få komma om någon månad eller något, men innan dess varken vill jag, orkar jag eller har jag någon lust att fira. Synd att deras kort var det sista jag läste av de fina kort jag fått.
Ska dessutom bita i hop och gå på kalas för min mamma på söndag, hon fyller 50 år då. Känner egentligen inte helt för det, eller går upp och ned, men ska nog göra det ändå. Bara att bita i hop. Faaan, jag är verkligen bitter och gnällig i dag. Har ingen bra dag alls. Men va fan, det kommer fler dagar - som tur är....
"Lovers Weekend" kan verkligen bli min räddning efter denna trista dag....
Summerat;
Dagens I-landsproblem:
Krav på att fira födelsedagar...
Min fot-jävel...
Bitterheten...
Dagens bästa;
De fina människor som tänkt på mig och gratulerat. Det gillar jag, för det är ju det där med tanken som räknas. Alldeles lagom och fullt tillräckligt...
Att det är fredag, den sista vardagen den här veckan. Hallelujah!!!!!!!
Förväntningar kring "Lovers Weekend"...
När jag var på väg hem på eftermiddagen igår, näst intill hemma, så bara det började göra jätteont i min vänstra fot. Kanske någon muskelbristning eller liknande? Vad vet jag. Det enda jag vet är att det är minst sagt ett helvete att ens gå med den. Jag haltar och ser ut som om jag fyllt 93 och inte 23 år. Den gör fruktansvärt ont, så länge den inte är i vilande läge. Det roliga är ju att detta händer just när jag är ute på min VFU, aldrig annars har jag några 20 minuter att gå till ett tåg, 5 minuter tåg och sedan 20 minuter promenad i uppförsbacke till skolan. Aldrig annars. Brukar ha mycket kortare sträckor att gå än så. Har i princip varit gråtfärdig halvvägs framme till tåget. Då är det den värsta biten kvar, eftersom det väntar ytterligare 20 minuter att gå med ännu mer bultande smärta. Så jag känner mig lite bitter nu kan jag säga. Hugg av mitt ben och ge mig en protes, snälla jag ber er! Eller skjut mig, det är också en variant. För är det någon som jävlar i mig alltid ska råka ut för såna här konstiga situationer, ofta kopplat till smärta, så är det jag. Ett annat praktexemplar av en sådan situation är då jag fick så där jätteont runt hjärtat i höstas, efter att ha varit väldigt ledsen, hyperventilerat. Ingen annan har jag hört om som åkt på något sådant någonsin. Detta hände i oktober, jag har fortfarande ont, även när jag bara vilar. Jag har ont just nu. Så dör jag inte av att jag hugger mitt ben av mig så dör jag väl av hjärtinfarkt. Jag är bitter i dag som sagt. Kanske smått paranoid också...
Dessutom så har verkligen heeeeeeela dagen hos barnen i dag gått ut på att reda upp konflikter, trösta barn, dra isär barn som slagits. Leta kläder som någon käck jäkel "busat" väck för några flickor i min klass, måste varit någon i en äldre årskurs. Väldigt onödigt i alla fall. Det roliga är att såna här dagar är ytterst ovanliga på skolan, det där med kläderna har aldrig förr hänt innan i dag. En kaosdag verkligen. Jag har till och med råkat yttra något mildare svärord i barnens närvaro, något jag aldrig annars gör kan jag säga. Men jag älskar de små liven i alla fall. Fast i dag är det särskilt skönt att det är fredag och jag slipper träffa dem i morgon kan jag säga.
Fina kort, sms, gratulationer och kramar från några av barnen som kom i håg att jag fyllde år har lyst upp lite av dagen. Dock så stod det i kortet från "svärmor" med man att de hoppades på att jag tänkt bjuda dem på kaffe. Då såg jag rött igen, nej, jag ska inte ha något jädrans kaffe eller kalas här. De kan få komma om någon månad eller något, men innan dess varken vill jag, orkar jag eller har jag någon lust att fira. Synd att deras kort var det sista jag läste av de fina kort jag fått.
Ska dessutom bita i hop och gå på kalas för min mamma på söndag, hon fyller 50 år då. Känner egentligen inte helt för det, eller går upp och ned, men ska nog göra det ändå. Bara att bita i hop. Faaan, jag är verkligen bitter och gnällig i dag. Har ingen bra dag alls. Men va fan, det kommer fler dagar - som tur är....
"Lovers Weekend" kan verkligen bli min räddning efter denna trista dag....
Summerat;
Dagens I-landsproblem:
Krav på att fira födelsedagar...
Min fot-jävel...
Bitterheten...
Dagens bästa;
De fina människor som tänkt på mig och gratulerat. Det gillar jag, för det är ju det där med tanken som räknas. Alldeles lagom och fullt tillräckligt...
Att det är fredag, den sista vardagen den här veckan. Hallelujah!!!!!!!
Förväntningar kring "Lovers Weekend"...
