Känslor...
Hmm, rubriken på detta inlägg kanske inte säger så mycket, eller kanske snarare säger väldigt mycket men inte helt specifikt vad för känslor jag egentligen här nedan tänker svamla om...
Men känslor är något som den senaste perioden har handlat väldigt mycket om.
För det första så har ju min fästman legat på sjukhus i hela tio dagar och ytterligare en halv dag på det. Jag har känt mig tom, fast ändå velat på något knepigt vis analysera allt jag exempelvis sett genom bussrutan, sett vartenda grässtrå känns det som. Som för att på något sätt få ha någon slags kontroll mitt i det känslosvall som varit. (Jag har innan skrivit lite mer ingående om "bussrutefenomenet".) Men under alla de dagar som min Pälskling har legat på sjukhuset har jag inte kunnat gråta, inte på utsidan åtminstone. Jag har gått som i ett orosmoln och bara haft ont hela vägen in i min själ, det har känts som om jag ska gå sönder i små bitar för att jag vetat att han har haft ont. Jag har inte vetat hur ont han har haft, det är omöjligt eftersom jag själv aldrig gått i genom något liknande, (inte när det gäller fysisk smärta i alla fall), men bara tanken på hur ont han förmodligen har haft har fått mig att skälva av smärta. Något annat som varit jobbigt är att jag åter igen har fått se en av mina största rädslor i vitögat - min sjukhusskräck har snällt fått ta ett steg åt sidan och göra plats för min oro och kärlek till min fästman.
Nu efter att min goding har kommit hem igen så har helgen varit ruskigt ambivalent, jag har stortjutit och varit arg, glad, stressad, orolig. Egentligen alla dessa känslor på en och samma gång (OBS! Gör ingen likhet med mina senaste ordval och Per Gessles hemska slagdänga..), utan någon kontroll över någon av dem alls. Kvällarna har inneburit böla i kudden big time, några minuter innan så har lyckan varit enorm över att min gubbe äntligen är hemma igen. Stressen har stundtals tagit struptag på mig och påmint om att jag faktiskt har tenta denna onsdagen, och förresten så ska ju jag och min fästman flytta kommande helg. Stundtals har jag yrt runt som en yr höna och packat lådor som jag svurit högt och länge över att jag fan inte orkar packa mera. Pälskling är hemma igen som sagt, vilket medfört lycka men även oro att något med hans mage ska sluta fungera igen, jag orkar verkligen inte med mera sjukhusvistelse/besök på väldigt länge nu (helst aldrig mer). Pälskling och jag har bråkat, just på grund av alla känslor och ren trötthet som ligger som ett vadderat skal runt oss just nu, det har känts hur hemskt som helst att bråka nu när godingen just kommit hem, han är ju ett lyckoämne i allt det här egentligen. Men vi vet ju varför det händer, och att vi just nu är i en väldigt pressad situation, det växlar från att vara rena drömmen till att bli på största allvar inom loppet av några sekunder med allt som den senaste tiden har hänt. Jag har somnat i mina skolböcker och sjunkit i hop och återgått till den känslan som vart mest påtaglig det senaste - "jag skiter i allt vad skola heter just nu, bara allt blir bra med min goding - att han blir frisk och slipper ha ont". Samtidigt som jag haft ångest över att ens tänka på att hamna efter nu när jag ännu bara är i början av denna termin, och jag läser ju någonting nu som jag längtat efter åtminstone i lite mer än ett år. Vill inte misslyckas nu! För att ungefär någon minut senare skjuta undan min ångest och bli bombsäker på att den här kursen trots allt kommer gå vägen. Och ytterligare någon minut senare tänka att den inte alls kommer göra det, men det bryr jag mig inte om, det löser sig ändå. För att sedan återgå till ångesten, och sedan skjuta undan den helt lätt igen....
Har ni huvudvärk nu? Ja, det kan jag förstå. Konstigt nog har jag inte själv det. Åtminstone så har jag inte haft det på någon vecka faktiskt, jag är van vid att vara så här växlande i mina tankar. Det är jag liksom. Åtminstone i situationer som innebär en massa press och känslor. Och på något sätt läggs även det där locket på, jag tänker att allt kommer att lösa sig - frågan är bara hur. Samtidigt som min hjärna går på högvarv och jag känner mig som jag snart kommer trilla i bitar. Men jag vet från så många olika situationer och upplevelser som jag haft tidigare att jag är känd för att ta mig i genom alla möjliga konstiga situationer någorlunda helskinnad. Även om det krävt massor med energi och det nästan rykt ur öronen på mig för att jag bearbetat så mycket under en intensiv tid. Mitt hjärta är sedan länge ett enda stort pussel, en hel del bitar fattas, en hel del nya kommer till och pusslet varierar i storlek. Men något jag vet är att alla jag älskar ryms där, vilket innebär mycket gott. Dit tillkommer också bland annat de känslor som jag egentligen ovan någorlunda har beskrivit - oro, lycka, ilska, sorg, stress, känslor om att allt ska lösa sig bara de jag älskar mår bra...
Mitt bland dessa känslor har vi dessutom haft Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" på vår kurslitteraturlista i skolan. Den har rört upp ytterligare känslor, jag slukade boken med hull och hår och läste den som ett litet barn påväg ut på äventyr, spännande som sorgliga och hemska. Denna bok är ju en s k "tröstebok", samtidigt som den gör en ledsen och talar om hela livets olika känslor och företeelser så ger den på så sätt en känsla av att man inte är ensam i livets stora mysterier och känslor. Det har känts väldigt skönt nu det sista faktiskt. Helt underbart och fantastisk vad en bra bok kan ge en alltså! Vi diskuterade denna bok i skolan i dag, helt sjukt hur många reaktioner och känslor denna bok väcker, och hur olika synvinklar på boken som kommer fram. Astrids egen tanke med boken är helt fascinerande också, men det går jag inte in på här nu...
Ett bra råd när man behöver tröstas eller inte vill känna sig ensam i världen är faktiskt att läsa just denna boken, även om den är klassad som en barnbok. För den innehåller allt som en bra bok ska innehålla, den tar en med in i sorgkänslor, in i olika relationer, på spännande äventyr och på vägen visar den även "Skorpans" övergång från en liten osäker person till någon som blir stark och modig i sig själv. Sorglig som bara den, men ändå upplyftande på något magiskt vis.
Summerat;
Dagens I-landsproblem;
Ett virrvarr av känslor och dagliga analyser. Varför, varför ska man ha känslor i vissa lägen? Och om man nu ska ha det, kan man inte få känna en känsla i taget?
Dagens bästa;
Bröderna Lejonhjärta. Tack, Astrid för ditt underbara sätt att möta, lyfta och beskriva känslor på, utan att för den sakens skull bestämma vad som är rätt att känna eller ej.
Men känslor är något som den senaste perioden har handlat väldigt mycket om.
För det första så har ju min fästman legat på sjukhus i hela tio dagar och ytterligare en halv dag på det. Jag har känt mig tom, fast ändå velat på något knepigt vis analysera allt jag exempelvis sett genom bussrutan, sett vartenda grässtrå känns det som. Som för att på något sätt få ha någon slags kontroll mitt i det känslosvall som varit. (Jag har innan skrivit lite mer ingående om "bussrutefenomenet".) Men under alla de dagar som min Pälskling har legat på sjukhuset har jag inte kunnat gråta, inte på utsidan åtminstone. Jag har gått som i ett orosmoln och bara haft ont hela vägen in i min själ, det har känts som om jag ska gå sönder i små bitar för att jag vetat att han har haft ont. Jag har inte vetat hur ont han har haft, det är omöjligt eftersom jag själv aldrig gått i genom något liknande, (inte när det gäller fysisk smärta i alla fall), men bara tanken på hur ont han förmodligen har haft har fått mig att skälva av smärta. Något annat som varit jobbigt är att jag åter igen har fått se en av mina största rädslor i vitögat - min sjukhusskräck har snällt fått ta ett steg åt sidan och göra plats för min oro och kärlek till min fästman.
Nu efter att min goding har kommit hem igen så har helgen varit ruskigt ambivalent, jag har stortjutit och varit arg, glad, stressad, orolig. Egentligen alla dessa känslor på en och samma gång (OBS! Gör ingen likhet med mina senaste ordval och Per Gessles hemska slagdänga..), utan någon kontroll över någon av dem alls. Kvällarna har inneburit böla i kudden big time, några minuter innan så har lyckan varit enorm över att min gubbe äntligen är hemma igen. Stressen har stundtals tagit struptag på mig och påmint om att jag faktiskt har tenta denna onsdagen, och förresten så ska ju jag och min fästman flytta kommande helg. Stundtals har jag yrt runt som en yr höna och packat lådor som jag svurit högt och länge över att jag fan inte orkar packa mera. Pälskling är hemma igen som sagt, vilket medfört lycka men även oro att något med hans mage ska sluta fungera igen, jag orkar verkligen inte med mera sjukhusvistelse/besök på väldigt länge nu (helst aldrig mer). Pälskling och jag har bråkat, just på grund av alla känslor och ren trötthet som ligger som ett vadderat skal runt oss just nu, det har känts hur hemskt som helst att bråka nu när godingen just kommit hem, han är ju ett lyckoämne i allt det här egentligen. Men vi vet ju varför det händer, och att vi just nu är i en väldigt pressad situation, det växlar från att vara rena drömmen till att bli på största allvar inom loppet av några sekunder med allt som den senaste tiden har hänt. Jag har somnat i mina skolböcker och sjunkit i hop och återgått till den känslan som vart mest påtaglig det senaste - "jag skiter i allt vad skola heter just nu, bara allt blir bra med min goding - att han blir frisk och slipper ha ont". Samtidigt som jag haft ångest över att ens tänka på att hamna efter nu när jag ännu bara är i början av denna termin, och jag läser ju någonting nu som jag längtat efter åtminstone i lite mer än ett år. Vill inte misslyckas nu! För att ungefär någon minut senare skjuta undan min ångest och bli bombsäker på att den här kursen trots allt kommer gå vägen. Och ytterligare någon minut senare tänka att den inte alls kommer göra det, men det bryr jag mig inte om, det löser sig ändå. För att sedan återgå till ångesten, och sedan skjuta undan den helt lätt igen....
Har ni huvudvärk nu? Ja, det kan jag förstå. Konstigt nog har jag inte själv det. Åtminstone så har jag inte haft det på någon vecka faktiskt, jag är van vid att vara så här växlande i mina tankar. Det är jag liksom. Åtminstone i situationer som innebär en massa press och känslor. Och på något sätt läggs även det där locket på, jag tänker att allt kommer att lösa sig - frågan är bara hur. Samtidigt som min hjärna går på högvarv och jag känner mig som jag snart kommer trilla i bitar. Men jag vet från så många olika situationer och upplevelser som jag haft tidigare att jag är känd för att ta mig i genom alla möjliga konstiga situationer någorlunda helskinnad. Även om det krävt massor med energi och det nästan rykt ur öronen på mig för att jag bearbetat så mycket under en intensiv tid. Mitt hjärta är sedan länge ett enda stort pussel, en hel del bitar fattas, en hel del nya kommer till och pusslet varierar i storlek. Men något jag vet är att alla jag älskar ryms där, vilket innebär mycket gott. Dit tillkommer också bland annat de känslor som jag egentligen ovan någorlunda har beskrivit - oro, lycka, ilska, sorg, stress, känslor om att allt ska lösa sig bara de jag älskar mår bra...
Mitt bland dessa känslor har vi dessutom haft Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" på vår kurslitteraturlista i skolan. Den har rört upp ytterligare känslor, jag slukade boken med hull och hår och läste den som ett litet barn påväg ut på äventyr, spännande som sorgliga och hemska. Denna bok är ju en s k "tröstebok", samtidigt som den gör en ledsen och talar om hela livets olika känslor och företeelser så ger den på så sätt en känsla av att man inte är ensam i livets stora mysterier och känslor. Det har känts väldigt skönt nu det sista faktiskt. Helt underbart och fantastisk vad en bra bok kan ge en alltså! Vi diskuterade denna bok i skolan i dag, helt sjukt hur många reaktioner och känslor denna bok väcker, och hur olika synvinklar på boken som kommer fram. Astrids egen tanke med boken är helt fascinerande också, men det går jag inte in på här nu...
Ett bra råd när man behöver tröstas eller inte vill känna sig ensam i världen är faktiskt att läsa just denna boken, även om den är klassad som en barnbok. För den innehåller allt som en bra bok ska innehålla, den tar en med in i sorgkänslor, in i olika relationer, på spännande äventyr och på vägen visar den även "Skorpans" övergång från en liten osäker person till någon som blir stark och modig i sig själv. Sorglig som bara den, men ändå upplyftande på något magiskt vis.
Summerat;
Dagens I-landsproblem;
Ett virrvarr av känslor och dagliga analyser. Varför, varför ska man ha känslor i vissa lägen? Och om man nu ska ha det, kan man inte få känna en känsla i taget?
Dagens bästa;
Bröderna Lejonhjärta. Tack, Astrid för ditt underbara sätt att möta, lyfta och beskriva känslor på, utan att för den sakens skull bestämma vad som är rätt att känna eller ej.
