Vardagens melodi....
Helgen var väldigt trevlig, jättemysigt med tacos och tjejkväll i lördags, gör kul att se alla ansikten från förr igen och bara få skämta, skvallra och skratta. Blev även ett spontant besök i Johanneberg till min goa och hennes kille, plus deras vänner. Blev stan, Harrys, vilket var kul ett bra tag. Tills någon dum brud försökte få min goas kille på fall, och vägrade lyssna när han sa ifrån. Dumma bruden höll på att få en vänsterkrok av min goa, jädrar vilket temparement den damen kan få - och jag förstår henne helt i den situationen. I tanken gjorde jag likadant. Kände dock att stämningen där föll, blev en väldigt billig utekväll för min del, tog en buss till Partille C och sedan gick jag hem, skönt i den lugna natten som råder här.
Söndag så gick pälsk av arbetet, gjorde nog inte något annat än att gnata på varandra igår tror jag, utöver att vi kollade på alpint VM ihop då.
Är här som vardagens melodi kommer in.
Finns så mycket man bara ska klara av och få gjort, allt från att hålla någorlunda ordning på hemmet, fixa skolan, hänga med i sitt eget privatliv och tro mig, det är nästan det svåraste just nu. Problemet just nu är tid med partnern. Vi bor ihop och ser varandra, men det är inte att umgås eller spendera tid med varandra. Och eftersom att han jobbar fyra nätter för att sedan vara ledig fyra nätter, är trött, grinig och gärna två av dessa dagar bara allmänt är, helst utan inblandning av mig så blir tiden ihop grymt lidande. För alltid när han är hemma så behöver ju hemmet fortfarande ordnas, tvätten tvättar sig inte själv, disken hoppar inte in i diskmaskinen själv (men tacka gudarna för att vi åtminstone har en diskmaskin nu), maten i kylen kommer inte springandes utav sig själv. Och med en psykiskt utmattad mig själv, eftersom jag är den som generellt sett tar ansvar för att allt det här ska bli gjort med någorlunda jämna mellanrum, plus att jag har skola, vänner, familj som jag tänker på/engagerar mig i/oroar mig för så blir allt bara kaos här hemma till slut. Och med en partner som då är fysiskt trött och allmänt grinig och med massor av vardagliga måsten som vi MÅSTE få gjort, förr eller senare på ett eller annat vis så går det inte så bra ihop det här. Det blir pannkaka av alltihop känns det som, jag blir någon jag inte vill vara, han är någon jag inte längre känner igen till viss del. Det är så bra att han har ett jobb, missförstå mig rätt, och det är så bra att jag har mina vänner, min skola och mitt privatliv. Det är bara det att jag och min partner går om varandra så otroligt, och allt blir bara fel. Jag känner mig misslyckad i slutet av dagen, jag funderar över hur framtiden ens kan komma att se ut om det här fortsätter som det gör, för vi måste ju hålla ihop nu och vi måste bara få den här vardagliga melodin att spela på - falskt eller inte, men den måste fortsätta.
Jag vet att jag älskar honom, och jag vet att han bara blir mer och mer viktig för mig, men också att han tack vare jobb och andra vardagliga måsten bara avskärmar sig mer och mer. Vi har samtidigt haft en så lång, bra och härlig tid ihop nu innan, från att ha haft det rätt kasst emellan. Men nu så går det utför igen. Och i detta fallet så är det partnerns konstiga schema och nattjobb som blir boven i det hela, det som får i gång den onda cirkeln och det som sluter den. Allting blir bara så himla tråkigt, jag har nog aldrig längtat efter en semester till nåt läckert, varmt ställe så mycket som jag gjort nu de sista en-två veckorna. Jag är så less på allt som bara måste göras, och på att mina ego-trippade tankar om lite tid tillsammans med min partner aldrig slår in. Visst, vi kan titta på nån film ihop, visst vi kan ha en myskväll, äta middag ihop eller dylikt, men det är någon timme-två timmar kanske. Och utan att man egentligen säger varann något, man är uttömd eller trött på ett eller annat vis. Det känns som ett svart hål. Vi har sugits in där, och vet inte vart vi är på väg, hur det hela slutar eller när vi kommer se ljus igen. Skitjobbigt, för det är ju egentligen inte känslorna oss emellan det är fel på, men det är dem som blir drabbade och som inte får den tiden de behöver. Det hela är så jädra frustrerande. Varit så arg och så ledsen både igårkväll och nu tidigare i kväll att jag gråtit - i ren frustration egentligen. Och nu kan jag inte somna. Vilket också är himla störande, eftersom morgondagen också innebär en massa måsten, och jag vill känna mig pigg och alert när jag ska ta tag i dessa.
Till råga på allt fyller jag år på torsdag, känner mig inte motiverad för fem öre att ställa till med nåt kalas eller sånt här hemma. Ska ändå ha hem vännerna på lördag, vilket ska bli trevligt. Men resten, njaa, har pratat med några redan om torsdag, så kör nog på ändå. Vill ju ha hit dem jag pratat med, men det innebär ju en massa saker att göra innan dess, vilka går helt på min och sambons tid som vi skulle haft ihop. Ett dilemma det hela. Man vill så mycket, och försöker knö in det mesta av det på den tid man har, dessvärre är det ofta den man älskar och har närmast sig som då blir utan tid. För man tänker att man nästa kväll ska göra något ihop, eller ta en dag för siga själva då eller då. Men det där "då" dyker sällan upp i den form man tänkt sig, om det dyker upp alls. Min sambo är expert på att naivt övertyga mig om att vi kan ta oss tid några dagar framåt, och jag låter det passera eller tycker som honom, att vi lätt kan få in den där tiden. Allt för att hinna med annat, sånt som är viktigt. Men det är ju bara det att han har så himla många grejer utöver det vardagliga måsten som vi har ihop. Och som han har fyra dagar på sig att genomföra, jag har ju min tid till såna saker utspritt, på eftermiddagar eller helger kan jag få in den tid som jag vill ägna åt annat. Så jag brukar vara helt fri för honom åtminstone två-tre av de dagar han väl är ledig. Men det känns som att jag aldrig riktigt längre blir hans första prioritet, det är så mycket annat som dels måste komma före, och sedan saker som han vill göra när han är ledig, jag försvinner någonstans där emellan, trots att jag då kunnat avvara tid åt honom. Han kan ju inte göra på det viset, utan får ju välja vad han prioriterar helt enkelt, och det är lite svårt att få in just nu. De senaste en-två månaderna har varit riktigt skit kan jag säga, och det värsta är ju att jag vet att det bara är bita ihop om det är honom jag vill vara med. Vilket jag är hur säker som helst på att det är. Han måste ju ha ett jobb, och han har det jobbet han har nu i minst ett år och fyra månader till innan han kan byta jobb. Han kommer vara bunden till dem tack vare att de kommer betala ett C-körkort åt honom nu. Vilket är jättebra när man tänker vidare in i framtiden och vilka yrken han då kan göra karriär inom. Allt som man gör nu handlar ju på nåt sätt om den där framtiden, man vill säkra den, man vill känna att man har en stabil grund och att man har ett mål att nå. Men helvetes, jävla skit vad jag bara vill skrika ut att jag skiter i allt sånt snart!!! Jag vill bara vara ego, jag försöker redan nu kräva min tid, halvt desperat - allt blir bara fel som sagt. Känner mig så nere och dämpad, inget i vardagens melodi är kul längre. Och det värsta är ju att vi faktiskt hade smak för att ha en rätt jämn, rolig och lagom stirrig vardag - innan hans schema lades om. Det hela har bara blivit värre och värre efter dess. Jag ser honom förfalla framför mina ögon, han är sliten, grinig som en tjurgubbe - samtidigt som jag beter mig som en häxa där emellan för att det hela bara tär så mycket på mig, på oss, på vardagen, på den tid vi kunde haft kul ihop på....
Fan ta vardagens melodi som bara handlar om framtiden.
Fan ta förnuftet.
Fan ta allt vad krav innebär.
Fan ta mig för att jag låter det hända.
Och fan ta oss för att vi inte tar vara på varandra som vi borde, som vi vill och som vi gjort.
Den dagen detta vänder, den lyckan.
För den dagen som gjorde allt det här, den sorgen, den är redan kommen och förbi.
Summerat;
Dagens I-landsproblem:
Vardagens melodi, rakt upp och ned. Bara krav, gnat och tristess.
Dagens bästa:
Att ytterligare en hemsk dag är förbi, och jag är ändå välsignad med att få lägga mig tätt intill den jag älskar.
Söndag så gick pälsk av arbetet, gjorde nog inte något annat än att gnata på varandra igår tror jag, utöver att vi kollade på alpint VM ihop då.
Är här som vardagens melodi kommer in.
Finns så mycket man bara ska klara av och få gjort, allt från att hålla någorlunda ordning på hemmet, fixa skolan, hänga med i sitt eget privatliv och tro mig, det är nästan det svåraste just nu. Problemet just nu är tid med partnern. Vi bor ihop och ser varandra, men det är inte att umgås eller spendera tid med varandra. Och eftersom att han jobbar fyra nätter för att sedan vara ledig fyra nätter, är trött, grinig och gärna två av dessa dagar bara allmänt är, helst utan inblandning av mig så blir tiden ihop grymt lidande. För alltid när han är hemma så behöver ju hemmet fortfarande ordnas, tvätten tvättar sig inte själv, disken hoppar inte in i diskmaskinen själv (men tacka gudarna för att vi åtminstone har en diskmaskin nu), maten i kylen kommer inte springandes utav sig själv. Och med en psykiskt utmattad mig själv, eftersom jag är den som generellt sett tar ansvar för att allt det här ska bli gjort med någorlunda jämna mellanrum, plus att jag har skola, vänner, familj som jag tänker på/engagerar mig i/oroar mig för så blir allt bara kaos här hemma till slut. Och med en partner som då är fysiskt trött och allmänt grinig och med massor av vardagliga måsten som vi MÅSTE få gjort, förr eller senare på ett eller annat vis så går det inte så bra ihop det här. Det blir pannkaka av alltihop känns det som, jag blir någon jag inte vill vara, han är någon jag inte längre känner igen till viss del. Det är så bra att han har ett jobb, missförstå mig rätt, och det är så bra att jag har mina vänner, min skola och mitt privatliv. Det är bara det att jag och min partner går om varandra så otroligt, och allt blir bara fel. Jag känner mig misslyckad i slutet av dagen, jag funderar över hur framtiden ens kan komma att se ut om det här fortsätter som det gör, för vi måste ju hålla ihop nu och vi måste bara få den här vardagliga melodin att spela på - falskt eller inte, men den måste fortsätta.
Jag vet att jag älskar honom, och jag vet att han bara blir mer och mer viktig för mig, men också att han tack vare jobb och andra vardagliga måsten bara avskärmar sig mer och mer. Vi har samtidigt haft en så lång, bra och härlig tid ihop nu innan, från att ha haft det rätt kasst emellan. Men nu så går det utför igen. Och i detta fallet så är det partnerns konstiga schema och nattjobb som blir boven i det hela, det som får i gång den onda cirkeln och det som sluter den. Allting blir bara så himla tråkigt, jag har nog aldrig längtat efter en semester till nåt läckert, varmt ställe så mycket som jag gjort nu de sista en-två veckorna. Jag är så less på allt som bara måste göras, och på att mina ego-trippade tankar om lite tid tillsammans med min partner aldrig slår in. Visst, vi kan titta på nån film ihop, visst vi kan ha en myskväll, äta middag ihop eller dylikt, men det är någon timme-två timmar kanske. Och utan att man egentligen säger varann något, man är uttömd eller trött på ett eller annat vis. Det känns som ett svart hål. Vi har sugits in där, och vet inte vart vi är på väg, hur det hela slutar eller när vi kommer se ljus igen. Skitjobbigt, för det är ju egentligen inte känslorna oss emellan det är fel på, men det är dem som blir drabbade och som inte får den tiden de behöver. Det hela är så jädra frustrerande. Varit så arg och så ledsen både igårkväll och nu tidigare i kväll att jag gråtit - i ren frustration egentligen. Och nu kan jag inte somna. Vilket också är himla störande, eftersom morgondagen också innebär en massa måsten, och jag vill känna mig pigg och alert när jag ska ta tag i dessa.
Till råga på allt fyller jag år på torsdag, känner mig inte motiverad för fem öre att ställa till med nåt kalas eller sånt här hemma. Ska ändå ha hem vännerna på lördag, vilket ska bli trevligt. Men resten, njaa, har pratat med några redan om torsdag, så kör nog på ändå. Vill ju ha hit dem jag pratat med, men det innebär ju en massa saker att göra innan dess, vilka går helt på min och sambons tid som vi skulle haft ihop. Ett dilemma det hela. Man vill så mycket, och försöker knö in det mesta av det på den tid man har, dessvärre är det ofta den man älskar och har närmast sig som då blir utan tid. För man tänker att man nästa kväll ska göra något ihop, eller ta en dag för siga själva då eller då. Men det där "då" dyker sällan upp i den form man tänkt sig, om det dyker upp alls. Min sambo är expert på att naivt övertyga mig om att vi kan ta oss tid några dagar framåt, och jag låter det passera eller tycker som honom, att vi lätt kan få in den där tiden. Allt för att hinna med annat, sånt som är viktigt. Men det är ju bara det att han har så himla många grejer utöver det vardagliga måsten som vi har ihop. Och som han har fyra dagar på sig att genomföra, jag har ju min tid till såna saker utspritt, på eftermiddagar eller helger kan jag få in den tid som jag vill ägna åt annat. Så jag brukar vara helt fri för honom åtminstone två-tre av de dagar han väl är ledig. Men det känns som att jag aldrig riktigt längre blir hans första prioritet, det är så mycket annat som dels måste komma före, och sedan saker som han vill göra när han är ledig, jag försvinner någonstans där emellan, trots att jag då kunnat avvara tid åt honom. Han kan ju inte göra på det viset, utan får ju välja vad han prioriterar helt enkelt, och det är lite svårt att få in just nu. De senaste en-två månaderna har varit riktigt skit kan jag säga, och det värsta är ju att jag vet att det bara är bita ihop om det är honom jag vill vara med. Vilket jag är hur säker som helst på att det är. Han måste ju ha ett jobb, och han har det jobbet han har nu i minst ett år och fyra månader till innan han kan byta jobb. Han kommer vara bunden till dem tack vare att de kommer betala ett C-körkort åt honom nu. Vilket är jättebra när man tänker vidare in i framtiden och vilka yrken han då kan göra karriär inom. Allt som man gör nu handlar ju på nåt sätt om den där framtiden, man vill säkra den, man vill känna att man har en stabil grund och att man har ett mål att nå. Men helvetes, jävla skit vad jag bara vill skrika ut att jag skiter i allt sånt snart!!! Jag vill bara vara ego, jag försöker redan nu kräva min tid, halvt desperat - allt blir bara fel som sagt. Känner mig så nere och dämpad, inget i vardagens melodi är kul längre. Och det värsta är ju att vi faktiskt hade smak för att ha en rätt jämn, rolig och lagom stirrig vardag - innan hans schema lades om. Det hela har bara blivit värre och värre efter dess. Jag ser honom förfalla framför mina ögon, han är sliten, grinig som en tjurgubbe - samtidigt som jag beter mig som en häxa där emellan för att det hela bara tär så mycket på mig, på oss, på vardagen, på den tid vi kunde haft kul ihop på....
Fan ta vardagens melodi som bara handlar om framtiden.
Fan ta förnuftet.
Fan ta allt vad krav innebär.
Fan ta mig för att jag låter det hända.
Och fan ta oss för att vi inte tar vara på varandra som vi borde, som vi vill och som vi gjort.
Den dagen detta vänder, den lyckan.
För den dagen som gjorde allt det här, den sorgen, den är redan kommen och förbi.
Summerat;
Dagens I-landsproblem:
Vardagens melodi, rakt upp och ned. Bara krav, gnat och tristess.
Dagens bästa:
Att ytterligare en hemsk dag är förbi, och jag är ändå välsignad med att få lägga mig tätt intill den jag älskar.
